Aftonbladet – 28 oktober 1847, sida 3

road med bara de gamla två och oss begge unga flickor, som ban var det förut när alla de öfrige voro qvar — jag kunde iniör lefvande Gud frestas att tro, det han är kär i dig eller mig. Se bara, här kommer han åter — vacker och ståtlig som sjelfva guden Mars — och månget bjerta har sannerligen brunnit till aska och kol för mindre än sådana ögon, att icke säga ett ord om pannan och näsan och munnen och ...n Men här hindrades Thorborg i sin vidare an2lysering af majorens egen ankomst. Hästarne äro redan sadlade, mina damern, sade han, men kanske har jag i dag alltför djerft vågat hoppas på ert sallskap, efter jag icke ser er bära den vanliga riddrägten? Nej — jo — ack, hur skulle jag svaral — Kom, skynda, spring Elisabeth! vi bafva blott sölat en smula, men skola på minuten vara färdiga.n Albrecht såg efter de arm i arm bortilande flickorna och yttrade för sig sjelf: Sannerligen jag vet, hvilkendera man borde tillerkänna skönhetspriset, men väl att hade icke ödet gjort er till förtrogna, så ..., ett leende, som vi redan känna, fullbordade meningen. Den lilla karavanen tågade snart i sakta skridt genom parkens gångar, medan de gamle, sittande på balkongen, följde dem med uppmärksamma och tillfredsstälda blickar. De tätt åtsittande ridkläderna, de små hattarna med sina långa, hängande plymer, de smidiga rörelserna, ae af helsan purprade kinderna — allt bidrog att göra det hela till en intagande och angenäm syn. Hur väl den pojken maniererar sin hästp, gade amiralen med förnöjelse, och hur superb han ser ut — det är. lust och gamman deråt! Nå, än flickorna då! inföll amiralskan, det kunde ge en lust att bli ung på nytt, när man ser dem så vackra, glada och lyckliga.