Aftonbladet – 28 oktober 1847, sida 2

senom den gamlas ådror, i samma stund för;vunnit ur den unga flickans. Hvad sade tante? rågade hon nästan förvirrad, vär det Albrecht, som jag saknar, eller... ack, förlåt, förlåt, jag vet ju knappast Hvad jag svarar,, återtog hon med fattning. Det händer mig ibland, då jag setat tyst och försjunken i tankar. Ja, tante nar rätt, man finner det alltid tomt, när en medlem trädt ut ur den husliga kretsen; men nu behöfva vi ej känna det längre.. — Stacars , älskade barn, tänkte amiralskan åter; ;du hör honom ej mera nämnas med likgiltighet, och att jag kunde glädja mig häråt, som min gubbe skall göra, men det är mig omöjligt, och ändå håller jag riktigt af Albrecht; jag förstår det ej! Vid den sednares återkomst märktes dock ingen synnerlig förändring i de ungas förbållande till hvarandra, och hela familjen umgicks blott som föräldrar, barn och syskon. Aldrig hörde Elisabeth ett ord omn kärlek från Albrechts mun, men hans ögon talade deremot ett språk, som hon ej kunde missförstå, och den sjelfbeherrskning, som hon trodde honom ålägga sig, var mera gynnsam för hans afsigter, in de mest glödande försäkringar, eller hans ilskvärda personlighet. Småningom fann hon ig äfven ett mål för den finaste omsorg och ippmärksamhet, och hon kunde snart ej hysa, in mindre yttra någon önskan, som ej genast olef uppfylid. I början gälde det blott småsaer, såsom t. ex. att alltid finna en frisk blomterbukett i sykorgen eller på arbetsbordet, allid pall; solfjäder eller slöja till hands när hon behöfde dem, o. s. v. En annan gång hade hon glömt sina handskar på balkongen, och då hon sedermera återvände för att hemta dem, låg ett par andra iceras ställe; utsökta och parfymerade samt med Elisabeths namn prydigt textadt i kanten.: xSe hvad-jag.-ånyo har unnit, sade hon till Albrecht då dö träffades;