Aftonbladet – 27 oktober 1847, sida 1

HÖLMFR UN.) OCKSÅ EN SANNSAGA AF A—. Albrecht fortfor likväl att bålla sitt ord, och låtsade icke det minsta bekymra sig om den vackra Annette, som å sin sida började allvarsamt ingra sin förra omedgörlighet. En dag då de händelsevis mötts i matsalen och han, som vanligt, ville gå henne likgiltigt förbi, kunde hon ej längre afbålla sg från att blyg och darrande fråga m han änpu vore ond? Nej, min skön2, svarada han i gäckande ton, så mycket bryr jag mig verkligen aldrig om en piga.n Detta gick Annette för djup! till sinnes. Såradt högmod blandade sig med verklig smärta öfver dessa bittra, förakuiga ord från den, hvars ynnest utgjorde målet för henres högsta önskan, och heta tårar bröto i ögonblicket fram öfver de af blygsel glödande kindernz. Hvyad har jag gjort sayftade hon, a!t majoren kan vara så elak? Min ringhet och fattigdom rår jag ej för, och ... Du är en liten fjolli, afbröt han, upplyftande hennes nedsänkta bulvud, och till bevis på att du missförstod min mening och att jag icke heller är ond på dig, som du tror, utan tvärtom håller dig kär, när du är som en god och älskvärd flicka bör vara, vill jag kyssa dig nu, icke en — utan många, många gånger. Annette lemnade villigt sina röda läppar till pris, och insög med fulla dr.g förförelsens gift i sitt, då ännu långt ifrån onda, men svaga och lättsinniga hjerta. Skynda dig nu härifrån, sade majoren, soch låt ingen ana eller förstå att du är min flicka, ty blott om du är. försigtig, kan och vill jag (göra mycket för min vackra Annette.x Glad och lätt som en hind sprang hon ut till sitt rum, och från denna stund hade ej Albrecht att befara hennes motstånd. ) Be Å, B: JU A (245)—7 (248).