Aftonbladet – 27 oktober 1847, sida 1

Imedlertid hade mellan honom och Elisabeth uppstått en viss hjertlig förtrolighet, alltsedan deras första samtal om Åsxel, hvilken numera utgjorde ett för båda nästan lika kärt föreningsband, ty flygtig och vantrogen i afseende på kärlek, var dock A:ibrecht uppriktig och fast i sn vänskap. Ser du, Engel lilla, kur bra det liknar sig till med de unga Lun, yttrade amiralen, förnöjd, till sin fru, jag bop;as att, om detta forigör, snart få se min älsklingsid förverkligad, och iror pästen det bara fattas att väcka de kära barnen, som kanske ej förr veta af hur mycket de redan älska hvarandra. Ack, kära Jan Henrik, i sådana fatl är det dock bättre om de få vakna af sig sjelfvan, svarade amiralskan, och hända hvad som hända vill, är det godt att kunna två sina händer i oskuld — jag ber dig att slippa blanda mig alls härutin Gerna, gena, Engel min, så mycket mer som jag tänker sjelf att gå blott passivt tillväga. Våren kom, med silfverregn och blomstersnö, med vindar af vällukt och dasrar af guld, med brusande floder, som högljudt förkunnade sin återvunna makt, och lekande bäckar, som anspråkslöst dansade vid foglarnes sing. Albrecht följde sin onkel och gårdsfogden öfver de vidsträckta, bördiga egorna, nitisk och ifrig att erfara och inhemta hvad han behöfde veta om det betydliga godsets afkastning cch förvaltning, cch hans noggranna frågor, hans visade uppmärksamhet blef en källa til: ny tillfredsställel:e för den gamle amiralen, s m loordade hans eftertänksamhet och hans håg för landtbruket. pJa, min son, utlät sig gubben en dag då de ensamme återvände från en lång promenad, nog bar du tillröckligt både att sysselsätta och berga dig med — men till vinnande af huslig sällbet och trefnad fordras dock, att man delar såväl sina mödor som sitt jordiska goda :ned en maka. Du kan väl icke undra på att jag gerna vill