Aftonbladet – 26 oktober 1847, sida 3

honom i grafven; Elisabeth vet törhända att den förvarade en vissnad törnros, och att ikanten stod ristadt: Dig eller döden. Orörlig och med girig uppmärksamhet lyssnade Elisabeth till Albrechts ord. Tack än en gång), sade hon när han slutligen tystnat, detta samtal-bar gjort mig mycket godt, och jag är lugnare än jag på länge har varit. Nn, Albrecht, vill jag ej längre förhindra utmaningen till onkel. Men nu, kusn, har jag ej lust att göra denx, sade Albrecht för sig sjelf och kastade eu lång blick efter den unga, bortsväfvande flickan. Det vore min:ann en vacker och herrlig ros att plockapx, tillade han, om ej — nej, nej! det vore ett lågt förräderi mot:stackarsAxel — ochi alla fall; ingenting som brådskar, jag har sysselsättning nog, så länge, med den täcka Annette. Liksom hede dessa ord varit en besvärjelse, öppnades i detsamma dörren af den person, hvars namn han uttalade och i hvilken vi genast igenkänna amiralskans gynnade kammarjungfru, Hor låtsade genast vilja draga sig tillbaka då bon ej fann någon annan än majoren utirummet, mer en vink af honom bjöd henne stadna, och mar hade ej svårt att se det hon ingenting bättre önskade. Behagsjuka och sprittande lif talade ur hvarje hennes rörelse, och den något fanta st.ska drägt, som det roade amiralskan att Jåt: henne bära, klädde henne oförlikneligt väl. Et violett, långt och snipigt sammetslif, rikt utsyd med hvita stråperlor, och hvars vida ärmar upp fästådes på axeln med silfversleifer, omslöt der yppigt, smidiga växten, samt afstack bebaglig mot den korta; Jjusröda sidenkjorteln med si