Aftonbladet – 26 oktober 1847, sida 2

ning kunna betraktas sasom ett slags början ull slutet på den mycket namnkunniga nyans af den politiska reaktionen, som varit känd under namnet juste milieu. Måtte exemplet tjena till en helsosam ledning och vink i andra länder och tagas ad notam äfven 2f våra hyper-reaktionära publicister, som tyckas streta att vilja föra sakerna baklänges, här hemma, i samma mån som opinionerna i hela den öfriga vwverlden blifva allt mera eniga att lugnt, men säkert framgå uti den demokratiska riktningen. — Vid berättelsen om minnesfesten åt Henrik Wergeland vid förevisandet af det för hans graf ämnade monument, omnämde vi icke, att sedan de i gårdagers blad och i det för i lördags införde tal blifvit hållne, äfven hr pastor N. J. Ekdahl böll ett improviseradt föredrag, hvilket vi, på hr pastorns begäran, efter hans skrifiliga uppsatts, meddela: Då jag genom ett längre vistande i Norge haft tillfälle att personligen känna och utbyta åsigter med den man, hvars minnesvård, en rättvis gärd af erkänslan, står framför oss, vill jag ej heller undandraga mig, att, utan afseende på de obetydliga skiljaktigheter, som funnos i våra åsigter och vår lefnadserfarenhet, om den saknades lefnad och verksamhet, yttra några enkla ord. Det var en tid, och det ej aflägsnare än att många minnas den, då Norge suckade under Danmarks envåldsherskares spira. Man vet att Norge nära 5 sekler saknats bland Europas sjelfständiga stater. Man har sagt mig att den tiden var en ond tid och att der ej då var godt att lefva för fria män. Dock måtte hjelteamman Norge ej hafva upphört att fostra sådane, efter de funnes och trädde dristelige fram då de behöfdes och då tillfälle bjöds att slå den kära modren fri. Bland fosterlandets förkämpar räknas med skäl Herman Wedel och kapellanen Wergeland. De kämpade som män vid hvarandras sida för läggandet af den första stenen till Norges sjelfständighet, universitetet. De veko ej heller i de andra fosterländska striderna. Deras inflytelse vexte med deras verksamhet och det utvecklades till Norges lycka, saker på år, som man ej hoppats på sekler. Den ene af dessa män blef sedan brytningen skett 1814 satt vid thronens sida och som dess stöd och blef i denna ställning misstrodd. Den andre utgaf en afhandling Danmarks Politiske förbrytelser mot Norge, och som han samtidigt dermed vann en, äfven i andra afseenden förtjent befordran till Eidsvolds Sognekald, så utspriddes det att han var köpt af makten och delade missödet med andra stora män i denna och liknande stater med fria författningar, att nedsvärtas. Men Wergeland tog en ädel hämnd. I sitt herdetjäll fostrade han sin son i den konstitutions anda, som kort förut blifvit född på det oförgätliga Eidsvold. Ile faciet var grunden för hans faderliga hopp, och hoppet lät honom ej komma på skam. Den unga örnen tillvexte i detta den norrska frihetens örnbo, och då han flög ut derifrån, hade han ej blott fjädrar utan ock vingsenor, som mäktade bära honom på hans väldiga utflykter kring fjell och dalar. Han hade bestämt sig för fadrens lefnadsyrke och i den riktningen gjort grundliga studier. Men då han ville blifva prest fanns ej bröd åt Jen unga talangfulla prestkandidaten. Ej engång medgafs det honom att som fadrens medhjelpare beträda predikstolen i Eidsvold. Den fosterländska svärmaren fick ej verka som prest. Hans tänkesätt voro kända och detta var ett giltigt hinder. Men det bodde i hans själ ett nordiskt trots, som hellre valde döden än den förödmjukelsen att låta tvinga sig taga ett steg tillbaka. Wergeland hade bestämt sig att blifva prest, och prest blef han den uteblifna auktorisationen till trots. Han vigde sig sjelf till en menniskorättens och frihetens prest, hvars Sagnekald, var det vida Norge. Klädd i sitt hemlands enkla men varma folkdrägt drog han kring från dal till dal och vann, fast hatad och begabbad af de s. k. höge, hjertan allestädes och kufvade mörkret och spridde ljuset bland fjellens länge tryckta och missvårdade söner. Den som vill rädda en drunknad får i allmänhet kasta sig sjelf i vatt: net för att vinna hvad han åsyftar. Detta gjorde Wergeland och i detta förhållande ligger stoffet både till det klander och det beröm, som så ymnigt slösades på honom. I allt närmade han sig till folket i kläder, i seder, i tänkesätt, ja i sjelfva språket, det han önskade måtte återföras till hvad forntiden hade så klassiskt skönt, och som i hufvudsakenr återfanns i folkdialekterna. Huruvida han i detta fall höjde eller sänkte sig till folket, lemnar jag oafgjordt; men det vet jag att aldrig har någon lyckats att mera hänföra folket än han gjorde. Jemtsonen Arnliots bedrift, att sjelf otröttad släpa trenne uttröttade med sig, är ringa mot Wergelands, som hvar han visade sig förde hundraden och tusenden i sitt väldiga släptåg. Han var en Idrottamads utan förebild och utan like. Han lärde Norges bonde känna Norges gamla anor och blef sjelf derigenom en ny, en lefvande upplaga af den gamle Sturleson. Det var han, som sammanband sitt lands nutid med dess forntid på ett sätt som liknade hoplödningen af tvenne brutna hälfter, tillhöriga samma ring). Det är han, som mer än någon annan, ja mer än de flesta, hafver verkat till utbildningen af den Almenaandp, som så fördelaktigt utmärker Norge framför alla andra land. Partier finnas der som annorstädes; men de tvista om litterära och vetenskapliga frågor, om formen för det sköna o. s. Vv. men när det gäller det gamla Norges heder och välfärd, då är tvisten glömd och hela folket står som en man, prisande den lyckligast, som först får gjuta sitt blod för den kära hjeltemodren. Ett sådant folk är starkt äfven om det är fåtaligt. Men denna enhet är ej heller en så ren tillfällighet, att den ju tillkommit under vårdande händer och det hade varit lika lätt för Demagogen att utså tvedrägtens draktänder, som enighetens Kjarmindern. Norges gamla historia gifver åtminstone stöd åt detta påstående. Fruktan för fremmande inflytelser östanfrån har väl ock gjort sitt till för slutandet af ett innerligare brödraband i Norge och det har jemväl haft en kraftig eggelse till enighet i Cavalcaderna, som utfördes på Christiania torg d. 47 Maj och i de ofta upprepade propositionerna om återinförande af adelskapet och veto. Striden om Majfesten m. m. är genomkämpad och förnyas som vi hoppas aldrig mera; men minnet af den oförskräckte, som steg fram och satte sin panna mot maktens åska, och som näpste stormen och ovädret, dör aldrig, så länge Saga bevarar sina söners ädla bilder. Lycklig den far, som klandrad och misskänd: och törnestunI Dessa ord hörde iag Wergceland hecaona ciolf i