Aftonbladet – 23 oktober 1847, sida 3

BLANDADE ÄVINEN. JENNY LinD I PErRunN. Eit Berlinerblad inne håller följande humoristiska beskrifning på huru de gick till vid biljettförsä!jningen, när den berömdt sångerskan, för första gången efter sin återkomst från London, i förra veckan skulle uppträda i Berlin, i Regement.ts dol:ern: I måndags, kl. före fem på morgonen, förmärkte nattväktaren i den trakt, der kontoret ligger, en liten men beslutsam menniskohop, som packat sig tillsammans utanför dörren till nämnde kontor. Det var en falang, som syntes hafva beslutit att använrda allt, för att vinna allt. Nattväktaren, erfaren j mörkret, men ett barn i dagens händelser, uppmanade den tysta, förfrusna hopen att åtskiljas; man lydde ej, nattväktaren ville bruka våld; då skyndade gensgarmer fram och upplyste nattens konung derom, att tuppen redan galit, att mörkrets rike var slut, och att Jenny Lind åter börjat. Nu begynte en strid, som är oerhörd i de borgerliga krigens annaler, ett betjentkrig! Utsvultna, af årslångt elände och nöd förtärda menniskor, kunna icke med större glupskhet kasta sig öfver ett stycke bröd, än dessa af deras herrskap utsända jägare, betjenter och husdrängar, stormade på biljettkontoret. Kappor, i hvilka en hel generation af lakejer insvept sig, sönperrefvos, sporrar, som redan suttit på hundrade stöflor, blefvo för alltid nedtrampade, ja, man mumlar om individer, som gått sönder, och endast med ansenliga reparationskostnader skola åter blifvit satta i stånd. Och allt detta för Reyementets dotterp, denna simpla vext på den blommande operaparterren — FARLIGT ÅSKSLAG FRÅN EN ELEKTRISK TELEGRAF. En vid Triebnitz på jernvägen emellan Wien och Prag sysselsatt arbetare, har nyligen blifvit träffad af en blixt, som utgick från den långsåt jernvägen :å höga stolpar utspända telegraftråden. Kring Triebnitz märktes för öfrigt intet tecken till åska; men efteråt erfor man, att ett åskmoln hade vid samma tid strukit fram öfver Olmätz, 67; svenska mil derifrån, och att en blixt från detsamma nedslagit i trakten. Man anser sannolikt, att den träffat telegraftråden och följt den åt till det ställe, der den olycklige arbetaren befann sig. Denne fick begge händerna alldeles förbrända. — ANIMAL MAGNETISM. Medan ännu Stockbolmspubliken har i friskt minne de vid lägenheten Lugnet gjorda magnetiska experimenterpa, som gåfvo anledning till så mycken munterhet, kan det icke skada att omtala en historia af samma genre, men med olika utgång. Det är i Virginien. Personerne äro: en magnetisör, en gosse, åskådare. Magnetisören: ni har sett, mine herrar, att jag utan val, på måfå, ibland eder tagit denna gosse för mina experimenter. Åskådarne: ja bevars! Magnetisören: hans arm hyilar nu i upprätt ställnipg emot väggen; han kan icke borttaga eller sänka den utan min inverkan. Åskådarne: psläpp ned handen, pojke!, Gossen: jag kan ickel En bland åskådarne: sänk armen, så får du ett niopencestycken. Magnetisören : phan kan lika litet böja ned armen, som han förmår upplyfta en qvarnsten; ni ken lögga så mycket penningar ni behagar framför honom; hvad ben upptager, vill jag godtgöra er. Åtskilliga bland de närvarande lade penningar, ända till beloppet af några dollars, framför gossen. Åskådarne: nu pojke, tag Ppenningarne, de tillhöra dig, och spring dina färde! Genast sjönk gossens arm, hans hand grep penningehögen, och i ögonblicket var han försvunnen. Moegnetisören återkom icke från sin förvåning; folket skrattade, brummade, forrade sina penningar, och magnetisören måste bejela kalaset. (P. o. I. T.) — Zoom