Aftonbladet – 23 oktober 1847, sida 3

Du tillfredsställer mig, på samma gång som du uppväcker min nyfikenhet, svarade Elisabetb; men skulle du ej nu kunna åtfölja oss, eller åtminstone komma efter innan sommarn på allvar tager afsked? Min mor återvänder om trenne veckor till Finnland, och då blir det allt till en början både tomt och ovant för mig i.så belt och hållet främmande förhållanden — är det just några b stämda tider af året du plågar tillbringa på Obynäs? Åhnej, icke precist de, ty när tant haft ledsamt, som varit ofta nog, stackars gumma, bar hon skrifvit till mamma för att få mig till sig. Jag bar också kommit så oändligen gern2, både emedan jag håller sf de begge gamle, hvilka så långt jag iinnes tillbaka varit mina föräldrars iatimaste vänner, och emedan skärgårdens berrliga natur fön,slar och tjusar mitt sinne, Men nu — bar. jag ett. bedröfligt hinderx, sade hon, cch hennes glada, rörlga anletsdrag i go plötsligt ett s:rgset uttryck; ty min ildste bror ligger sjuk, icke dödligt, Gud vare lof, men; långvarigt, och jag vi icke lemna honom annat än så här för några timmar, hvilket är orätt det till och med, ty han bar fått vana på mig, den egensinnige gossen, och tål nu ej gerna någon annen h s sig. Det är förlåtligt, bästa Thorborg; men hvad ider då din bror af för sjukdom?, Ack, det blefve en alltför vidlyftig bistoria att berätta, -ty han, har i många-herrans år arbetat på alt förstöra sin hesa, både genom stulier och öfveransträngning, samt genom en vågsamhet cch vårdslöshet, som gränsar till det otroliga — men det koruia af saken är nu den,