ken med ifrig längtan motsett någonting och sedan ej finner det svara emot för-ställningen. Hon var nästan färdig att förebrå sig det företräde hon i inbillningen alltid varit böjd att tillerkänna det land, der hon nu befann sig, jemfördt med det som hon lemnat. Jag ser och hör ju ingenting bär, tänkte hon, som ej är lika så godt och bra derhemma. En vacker och liflig flicka, hvilken blifvit presenterad för Elisibeth såsom en, den der komme att på Obynäs ofta utgöra hennes sjllskap, och hvilken äfven hela aftonen gjort försök att närma sig vår unga vän, hvars slutna väsen dock syntes tillbakavisa hvarje förtrolighet, kom till den fönsterswyg, dit Elisabetb hade dragit sig undan. aFröken. Elisabeth, började hon, egller heldre rätt och slitt Elis.be:h, ty jag vet ej hvarför vi flickor skola beböfva så der högtilligt betitla hvarandra, har säkert ledsamt i vår lila krets och tänker med saknad på sina vid Avras romantiska stränder. qvarlemnade vänner? J.g dömer åtminstone så efter milt eget hjertelsg, ehuru jag, Gud ske lof, aldrig saknat och mist något ännat än kator och hundar, men det har gjort ondt nog det, minsann, när jg varit rätt fistad vid de arma kräken. Ett dystert leende drog öfver Elisabeths anlete. . Den är verkligen att lyckönska, som icke erfarit andra förluster, min fröken , Nej, nej, för himlens skull! jag heter Thorborg Hjelmerona2, i fall det halkat er ur minnet, och ber som en grace att sippa höra det