för den kärlek jag läste i din smärt2, min dotter, nu får jag kalla dig så — och för din ömhet mat den gamla, äfven i hennes sista stunder. Mitt syndiga hjerta kände ibland afund öfver den känsla jag såg honom hysa för dig, men du förtjanade den och jag välsignar dig — helsa dia mors — — — Hon är här,, hviskade Elisabeth — får hon komma in?, Gumman nickade och räckte Wendela sin hand med ett matt leende. — Dör jag icke lycklig ? sade hon, omgifven af trogna, dyrbara vänner, och säker att inom några få ögonblick återfiana allt hvad jag högst har älskat på jorden? Men — jag känner — min tunga vill stelna — farväl — Gad löne eder godhet — Hon återföll i en ny svimning, hvarutur hon först på aftonen uppvaknade. Något ord kom ej vidare öfver hennes läppar, och mot morgonen somnade hon in för sista gången, lugnt och stilla, utan att nigot kroppsligt lidande tycktes sluta hennes lif. I Genom detta dödsfall fördubblades Elisabeth: smärta, dels emedan hon varit hjertligt fästad vid den goda gumman, och dels emedan hon alltjemt ville anklaga sig för hennes hastiga bor:gång. Man kunade med möda öfvertyga den unga flekan ait resultatet alltid blifvit! detsamina — af hvem eller På hvad sätt den sorgliga tidsingen blifvit den olyckliga modern meddelad. I hennes yttre såg man dock ingenting som tillkännagaf det djupa lidande hon erfor. Lynnet var lika jemnt, pannan nästan lika; klar och lugna som förut. Den enda skillnad man tydligt märkte, var att hon gerna undvek!