Aftonbladet – 23 oktober 1847, sida 1

HOLMFRUN. ) OCKSÅ EN SANNSAGA AF A—. Hur Elisabeth blef till mods när dödsposter inträffade, är icke svårt att föreställa sig. Hven af mina läsare har ice erfarit, eller får ej er fara, den outsägliga smärta, som bemäktigar si; det unga, i lidandets skola ännu frimmand hjertat, då det drabbas af sin första sorg? V kunna sedan träffas af lika hårda — af hårdar slag, men så trött vid lifvet och verlden, s benägen och nöjd att lemna båda, känna vi os sällan sedermera, som när vi i ungdo.nen funnt oss beröfvade och bedragna på den sällhet in illningen förespeglade eller ödet tycktes lofvs oss, ty deruti innefattades ju allt hvad vicegde hoppades och besärde? Ju längre vi sedar lefva, ju flere blifva ock de, ofta omärkliga trå. der, som befästa vår tillvaro, och — iman kunde nästan säga medvetslöst — låta oss älska den till och med i förhållanden, hvilka både i vårt egna och andras ögon kunna synas olyckliga. Det enda utbrott, som dock Elisabeth tilli sig, var att kasta sig i moderns famn, och trycka hennes händer mot sitt blödande bjerta Hon gret, men tystj och stilla, hennes tåra föllo som dagg i sommarnatten. Det brännand qvalet afkyldes småningom och antog en mindr tröstlös färg. Hon visste ju att man lefde on man än död blefve, och hvarför icke då öppn: sin själ för, de lugnande ord, som hoppet on återseende ville hviska till densamma? Ingen annan får underrätta Axels mor on hans död,, hade hon sagt i första ögonblicket jag vill och bör göra det.n Man hade imedlertid låtit ett par dagar gi förbi för att lemna henne tid att återhemt och bereda sig till detta sorgliga värf. Då van drade hon af, en kulen vintermorgon, till en kans boning. Saön föll i lätta, yrande flockar ) Se A. B. JM A (245).