Aftonbladet – 23 oktober 1847, sida 1

bästa fru Malin! Kriget ger oss, hur som helst, tusen anledningar till oro och bedröfvelse.n Det vet ingen bättre än jag, som derigenom förlorade mitt enda stöd, sade gumman och torkade sig i ögonen, men jag bir ej klaga, ty Gud och goda menniskor kommo mig till bjelp. Jag har kunnat bibehålla mitt lilla välstånd, och eger en skait öfver alla andra i det kära barnet, som nu gör min ålderdoms glädje.n ,Men — äfven ha kunde ju falla — likaval som hans fader föll — och då.... Nej, min goda fröken! inföll dena gamla tillitsfullt, si hårdt tror jag ej Försynen pröf.ar någon, hvilken redan lidit så mycket som jag. Af make och sex boppfulla barn återstår inig nu blott Axel, Gud sigae honom, den enda och sista af dem alla. ALtt gamla hjerta, min bräckliga kropp skulle aldrig mer kunna bära en sådan förlust, derför är jag ock säker att icke förgäfves bafva bedt så troget för min gosses lif, och jag läser ofta med lugn förtröstan Luce vackra evangelium om Eskan i Nain, öfver hvars sorg Herran varkunnade sig. Bibeln Jigger ju uppslagen der — tag och läs det, bästa Elisabeth, de orden göra mig alltid så godt att höran H:ad Elisabeth kände under gummans tal, vilja vi icke försöka att beskrifva — sjelf tyckte hon att bjertat ville brista. Mekaniskt fattade bon den heliga boken och läste med dämpad, ihålig stämma: Och Jesus gick uti den staden som kallades Nain, och med konom gingo minga hans lirjungar och mycket folk. Då han nu kom in till stadsporten, sil då bars der ut en döder sine moders enda son; och hon var enka, och en stor hop folk af staden gick med henne. Då Herran såg henne, varkunnade han sig öfver henne, och sade till henne: Gråt icke! Och han gick till och tog på bårene; och de som buro, stannade, Dåi sade ban: Jag siger dig,