Aftonbladet – 23 oktober 1847, sida 1

tanken på, att det just i hennes egen djupa, oändliga sorg kunde ligga ett frö till tröst och lindring för den arma modero, bemannade hon sig, och gjorde en rörelse för att ådraga sig gummans uppmärksamhe!. Denna såg sig om. Guds frid öfver min goda fröken Elisibetb!, sade bon fryntligt uppstigande och skakade linskefvorna f:ån sitt fina, stärkta förkläde. Näst min egen Axel, ser jag ingen heldre — men hvad för er så tidigt ut i kylan och yrvädret ? Endast det att jag ville veta hur min goda fru Malin mådde, svarade Elisabeth så lugnt bon kunde, — pvi hafva ej träffats på många d.gar. Ack nej! jag kommer ej så ofta ut nu som då Axel var hemma och uppmanade mig dertill; jog var så gerna der min gosse var, och derför följde jag honom alltid när han ville. Kom nu, mitt barn, och sitt ned och språka en stund!, Det plågade outsägligt Elisabeth, att höra gumman så trygg och lugn. Elter en lit. ntystnad frågade hon med osäker röst: Fru Malin har väl icke haft någon underrättelse från Axel sedan jag var här sist? Nej, Gud nås så visst, det har jag ej, men hoppades deremot alt baron skulle hört något nytt från sin bror, som skrifver så ofta? Ja, visserligen, men det dröjer dock emellanåt — man bar blott ryktesvis förnummit att svenskarne skulle blifvit slagne — hur vida det är sant blir åter en annan fråga. Åh, skulle något sådant olyckligtvis inträffa, finge väl baron veta det genom annat än lösa rykten — de äro aldrig att fästa sig vid. Do2ssuffpm Alåta icke kung Carls gamla bussar slå sk så lätt, min sånn. Ja, men ändå kan man väl icke alltid beslämdt tacsa framgång för gifven — och i alla fall, hur ofta kostar icke segern lika mycket blod för de vinnande som de slagne? Act,