Aftonbladet – 23 oktober 1847, sida 1

och vinden tycktes enkom beställd att qvida och sucka — det var en kall och ängslig dag. En darrning genomopp Elisabeth, då hon sakta öppnade dörren till det rum, der bon alltid var van att finna den flitiga gumman vid sin spinnrock och psalmbok, ty båda voro ett kärt och troget sällskap för den tidens högborna fruar och mör. Afven nu satt hon der så lugn och blid vid sitt surrande hjul och sjöng med andäktig stämma: Vak upp min själ gif äre,, under det kennes små favoriter, tvenne iktan kanarifog!ar, som de ailtid sorgfälligt benämndes, hade tagit plats, den ena på rocken — den andra på hennes eget, med ett krusadt och spetskantadt så kalladt natt-tyg al kammarduk, betäckta hufvud, sckompagnerande gammans sång med sina skära, drillande toner. Från fönsren spridde några blommande törnrossr ett angenämt doft genom det varma, trefiiga rummet, med sina blanka, bonade ekmöbler och sina prydnader af chinesiskt porslin, uppstaplade på de höga, lackerade, skåpen. Öfver den tunga breda soffan hängde psalig Pahlendorffs konterfeijo i jägaruniform, och så likt den efterlemnade sonen, att det var bonom man tyckte sig skåda, fastän med åldrade drag. Framför spiseln, hvars öppning doldes af en väldig, med heliga stycken i punktersöm utsirad eldskärm, snarkade en gammal döf och trogen pudel, obekymrad om hela den öfriga verlden. Elisabeth stannade en stund och betraktade obemärkt denna lilla scen af frid och förnöjsamhet, som hon nu var kommen att för alltid störa, och när hennes stirråfide bligkar fästade sig på de ädla, de kära dragen, som framstodo så lefvande från duken derborta, ville hennes beslutsamhet omsider vagkla — hon höll nästan på att smyga sig bort lika tyst som hon kommit, för Ät åt någon annan öfverlemna det svåra uppdrag hon åtsgit sig. Men åter, vid