Aftonbladet – 21 oktober 1847, sida 2

eller Tyburn-vägen, som den då merendels kallades. Numera syntes ganska få hus på högra sidan, och sedan man kommit förbi Wardourgatan, befann man sig helt och hållet på landsbygden. Folkhopen spridde sig nu öfver åkerfälten, och tusentals menniskor sågos springande åt Tyburn så fort deras ben kunde bära dem, hoppande öfver bäckar och nedbrytande alla hinder, de mötte under silt lopp. Utom dessa nyfikne, som i det hela förhöllo sig fredligt, sågo processionens ledare med verklig oro, huru stora hopar af menniskor, som voro beväpnade med knölpåkar, kmifvar och andra vapen, skyndade öfver fältet åt samma håll. Och då man fruktade att ett nytt befrielseförsök skalle här företagas, erbjöd sig Wild att med en mindre trupp rida förut tili Tyburn och hilla pletson ren, tilldess fången skulle hinna frem. Detta förslag antogs och tjuftagaren, åtföljd af ett detachement gardesgrenadierer, skickades genast till afrättsplatsen. När tåget nu hade kommit förbi Marylebone, gjerdes, på Jacks begäran, återigen Lalt, icke långt ifrån ett värdshus, kalladt Hötel Oxford. Knappt hade man här stannat, förrän en axelbred man trängde sig, oaktadt soldaternas motstind, midt igenom deras leder fram till kärran och räckte fången sin grofva hand. Jag sade er ju, herr Figg, att jag skulle på ena eiler andra stället taga afsked af er? yttrade Jack. Det sade ni, svarade fäktmästaren. Bsklagar alt ni nödgas hålla ord. Hörde talas om