Aftonbladet – 19 oktober 1847, sida 2

BROTT OCH FATTIGDOM). AF Å. LINDEBERG. Sedan jag sålunda antydt det hufyudsskligaste, som, enligt min tanka, behöfver åtgöras till grundläggande af de reformer, som äro oundgängliga tll det öfverklagade ondas afbi-lpande, nemligen en förbättring af statsskicket och en förbättring af de s. k. bildade klassernas egen belägenhet, kan jag med något större trygghet vända mig till det, som skulle utgöra denna skrifts hufvudthems: De fattiga folkklassernas ställning. Med elt så ordnadt statsskick, som det jag tänkt mig, och med en ekonomiskt sjifständig, således äfven sannt bildad och moraliskt aktningsvärd, medelklass, skulle fattigdomen redan af sig sjelf dels upphöra, dels betydiigen mildras, emedan alla behöfliga reformer då nästan skulle göra sig sjelfva. Men då detta sakernas skick ännu icke inträffat, då det först sent, om någonsin, torde inträffa, måste en särskild afhandling egnas åt detta ämne, synnerligen för att visa dess oundgängliga sammanhang med de tvenne ofvannämnda angelägenheterna, och huru nära de fattigas belägenhet är beroende af de bildades och af de sednares föreställning derom, samt likasom dessas, af samhäöllsförbållandernas. Fattigdomen, i den bemärkelse man vanligen tager detta ord, är egentligen ett konstladt förhållande, en sjuklig utvext på de moderna sambällena, en hädelse emot naturen. Denna har gifvit hvar och en förmåga att genom själseller kroppskrafternas, eller genom bådas användande sjelf bereda sin ställning i lifvet och att göra den, om icke lysande, åtminstone dräglig. Förstod hvar och en sitt eget bästa, ville han således anstränga sig för att befordra det och om staten aldrig i sin inbillade klokhet lagt hinder i vägen för den fria verksamhetens utveckling, så skulle ingen fattigdom och inga brott mot eganderätten existera.) De menskliga passionerna skulle visserligen äfven då frambryta, någon gång störande och förderfliga, men de voro då lidelsens. utbrott, häftiga och öfvergående, aldrig iklädda denna låga vämjeliga gestalt, som nu smutsar våra samhällen. Alderdom och sjukdom skulle äfven då utöfva sitt välde och sätta den deraf hemsökte ur stånd att sjelf förvärfva sitt bröd; men antingen skulle ban då, i helsans och styrkans dagar, redan hafva savalat nog för sin bergning, eller skulle hans barn, anförvandter och de som dragit nytta af hans krafter, skynda att bistå honom, och detta skulle framställa sig som så ovilkorligt yrkadt af skyldighet och menniskokärlek, att han vida mer skulle sökas af hjelpen, än behöfva söka den. (?) Hon blef icke heller svår att erbjuda, då hon så sällan påkallades. Vissa naturhändelser eller allmänna olyckor kunde väl någon gång göra nödens offer talrikare, men den ohämmade sjelfmedvetna och sjelfständiga verksamheten skulle då snart utplåna deras spår, man skulle antingen lida, trösta sig och arbeta gemensamt, eller skulle de af olyckan förskonade hasta att räcka de betryckta sin hand, för att bjelpa dem påskynda jemnvigtens återställande. Men man har rubbat naturens gång, och passionen, som i så mångfaldiga hänseenden gjorde sig skyldig till detta brott, bar i synnerhet skapat den Europeiska fattigdomen, och det är under tyngden af hennes olycksdigra arf vi ännu sucka. Härtill har en missledd lagstiftning ännu ytterligare lagt sin tyngd genom tvångsförfattningar, privilegier, förbudssystem och åtskilliga feodalinrättningar, hvarigenom de mäktige skulle gynnas på de ringares bekostnäd, men hvarsf deras ättlingar nu skörda straffet och samhället med dem. Alla dessa förhållanden bidrogo att alstra en ständigt vexande mängd af fattiga, De bättre lottades missaktning för dem, tillika med fruktan för deras våd) 8e Aftonbladet 34 2148—92922, 225, 229, 253, 236, 239 och 240. . ) Bet förefaller oss oförklarligt, huru förfettaren kan förbise, att under alla skiften måste för mången förekomma sådana olyckor och missöden, att fattigdom deraf uppstår. Denna anmärkning göres utan att bestrida, att de omständigheter, förf. uppräknat, kunna bidraga mycket till undanrödiande