Aftonbladet – 15 oktober 1847, sida 3

den fastna; men hvarur listen, vingleriet och fräckheten nästan alltid förmå att slingra sig lösa och gäcka både den naturliga och den juridiska rättvisan. Kan man tänka sig en bittrare ironi på lagarnas så kallade välde, än det förhållande, hvartill man nästan hvarje dag är vittne, att rättegångar kunna uttänjas i mansåldrar, att de någon gång kunna ända till den öfversta instansen, der icke afdömas, utan till följd af något begånget obetydligt formfel eller en liten brist i någon handlings stylisation, återförvisas till ny handläggning vid den första och således de många årens skriftvexlingsr, kostnader och mödor göras onyttiga; att saken stundom befiunes tvistig, att omröstningar inom de särskilda domstolarna deröfver förekomma, ali når man slutligen hopsummerar rösterna, det befinnes, att målet förlorats eller vunnits på tärningskastet af en enda röst, ja, till och med att den förlorande i verkligheten baft flera röster för sig än den vinnande, men att den sednares råkat vara de mäktigaste, d. v. s. tillhört de högre instanserna. Och likväl äro alla dessa domere lika oförvitlige män, döma efter samma lag och deras utslag äger, i fall det icke öfverklagas, eller i fall en timma af featalietiden försittes, ovilkorligt gällande kraft! — Lika så, hvilken naturvidrighet deri, att en brottmålsransakning kan fö rdröjas i månader och år, och des3 slutliga afgörande likaledes bero af en for malitet, af en advokatorisk vändning, af ett rättegångsknej; alt antingen den oskyldige kan bli fälld eller den -brottslige friad till följd af en sådan obetydlighet, som i den moraliska rättvisans vågskål icke väger ett solgrand, ja, att möjligtvis en oskyldig under he!a denna linga procedur kan försmägta i fängelse, och, en gång utsläppt derifrån med förlust af helsa, anseende och ekonomiskt bestånd, icke äger att vänta någon ersättning för sitt lidande eller på sin höjd en ringa sådan, hvilken måhända utfoller när ban icke mera är till. Till dessa svårirheters afbjelpande skulle kanske mången känna sig frestad att utbyta det civitiserade Europas lingsamma, formenlisa lag: skipningssätt med sina instanser mot den österländska summariska proceduren, hvilker, med alla sina brister och vådor, likväl har den stora fördelen, att åtminstone gå fort, alt, OM man så får söga, göra pinan kort. Men då detta utbyte hvarken liter sig göra eller, närmare betraktadt, vore önskligt, så återstår att utfinna ett medel, att, med bibehållande cf den civiliserade lagskipningens fördelar, söka göra dess brister tå oskadliga som möjligt. Sådana medel har man trott sig finna i juryer och municipal-inrättningar. Onekligen äro de också, väl organiserade, en stor välgerning, hvaraf det måste ligga hvarje fäderneslardsvän om bjertat stt älven göra vårt samhälle delaktigt. Jag ärnar icke här afhandla frågan om jury-inrättningen, hvilken ofta blifvit diskuterad cch som vi kanhända innan kort hafva utsigt att kunna få tillegna oss. Deremot anser :ag en municipalinrättning vara en af de saker, som nästan förerädesvis bos oss behöfves, och på hvars snarz införande man aldrig med nog allvar kan yrka. Individens frihet, båns obehindrade rått att använda sin tid, sina krafter och sin egendom efter godtfivnande, så länge ban icke dermed förnärmar andras rätt och bestående lager, allas jemhikhet inför dessa och bero ndet endast a! dem, äro oeftergifliga vilkor för ett väl ordnad samhälle, för des; bestånd och trefnad. Mer å ancra sidan kan det väl svårligen förnetas att fell gifvas, då denna frihet kan bli gansk: skadlig för medmenniskor, för hela trakter och för det allmänna, samt att ganska många samhåallsmedlemmar befinna s.g i ett omyndighetstillstånd, som skulle göra det ganska nyttigt för både dem och staten, om de stundom sattes under ett hbelsosamt, förnuitigt och faderligt lörmynderskap. Öfvertygelsen kärom har förmåt staten att göra sig till en dylik omedelbar förmyndare, att blanda sig i individens gerningear att föreskrifva honom 1iiktningen af hans verksamhet och hindra honom i utöfningen sf sir fria vilja och sin naturliga sjelfständighet. Dera! denna kaotiska förbistring af ckoncmiska och polis-lagar, som betunga och försvåra nästen hvarje steg inom samhällslifvet, denna Räringslagstiftning, dessa skogscch landibruks-förordningar, dessa privilegier och monopolier, dessa tjenstebjonsoch lösdrifveri-stadgar, som vållat så oberakneligt mycket ondt, och hvars förderfliga verkningar eller efterverkningar änn trycka oss och länge torde komma att göra det 240 (Forts. följ:r.) — Hr rektor Schmidt bar begärt rum för nedanstående så kallade beriktigande, af er fort ss Afeanaan ll Ia so fe I aa barns of är bass