Aftonbladet – 14 oktober 1847, sida 2

Beväpna er då med den der bofvens vapen, sade Jack; och låt oss söka efter henne.x Thames gjorde så. Men han var till den grad försvagsd, att det syntes knappt möjligt, att hen kunde göra något allvarsamt motsiånd, i fall de blefve angripne. Stöd er på mig,, sade Jack. Derpå tog ban lyktan och de gingo gingen frarnåt. Men som der ej fanns någon snnan dörr, vek ban af en gång, som giek åt höger. Ianan de här tagit många steg, hördes ett sakta jemranda läte. ,Det är bon,, ropade Jack och rusade framåt. Ivom ett ögonblick var han vid dörrn till det hvalf, der hans mor befann sig. Den var stängd. Jack hade tsgit med sig nyckelinippan, som hen funnit ho; Quilt, men ingen af alla nycklarna passade till denna dörr. Han nödgades således begagna jernstören, bvilket ban gjorde med all den versamhet, som omständigheterna medråfvo. Men vid första stöten uppgaf fru Sheppard ett genomträngande rop. Usling! skrek bon; mni skell aldrig vinna ert förhalliga syftemål. Ni skall aldrig få mig till bustru. Jag bar ett vapen hör — en skarp knaif — och om ni försöker öppna dörrn, stieker jag den i bjertat på mig., O Gud! utropade Jack, som vid hennes skrik förlorade all besinning; hvad skall jag göra? Om jag bryter upp dörrn, tar jag lifvet af benne. Gå er väg! fortfor fru Sheppard, med ett vansinnigt skratt. Lefvande får ni mig aldrig. Moder! ropade Jack med bruten röst. ;Det är er son.