Aftonbladet – 12 oktober 1847, sida 3

likväl nästan för vacker och ungdomlig vid den period här kommer i fråga. Rollen har derigenom blifvit betydligen idealiserad; men hvilket måasgen torde räkna som en förtjenst. Fru Almlöf utgjorde en värdig drottning Anna; i flera momenter kunde hon kallas intagande; äfven då hon af naturliga grunder var som mest agiterad, föll hon sällan eller aldrig ned ur det royala. Fru Hjortsberg vi.ade sig som en älskvärd fru Bonacieux, och att höra henne ständigt kallas Blanche, (hennes förnamn), undgick ej att göra rolig effekt på publiken. Hr Jolin hade väl en underordnad ro!l såsom herr Bonacieux, men gaf den försjenstullt och väckte ofta munterhet. Hr Sundberg utgjorde en vacker grefve de Rochefort; hr Svensson en ståtlig kapten de Trävilie, musketörernas chef; och hr Hedin var en dArtagnaån som sig borde, full af energi. Det är också lyckligt, när man får en sådan roll. Hr Nygren såsom Buckingham hade icke lätt att motsvara den stora fordran man måste göra sig på gen verldsberömde herligen; den scen, hveri han visar sig, är visserligen af stort romantiskt värde, men väcker cj fullt dea sympatbi den skulle. Flera personer med biroller, såsom kammartjenaren Laporte (br Hjortsberg), kardinalistofficeraren Vitry (hr L. Kinmansson), stad:deputeranden Duval (hr Wennbom), drottningens franska hofdamer, hertigibnan de Lannay (fru Kiomansson) och markisinnan de Surgis (fru Billing), samt hennes spanska kammarfru, donna Estefania (fru Wennbom), m. fl., skötte sina saker oklanderligt och voro angelägna för det helas fyllnad, ehuru deras partier ej medgåfvo dem någon synnerlig utveckling af talang. Mot ko.tymeringen kunde man kanske här och der göra en historisk anmärkning af mindre vigt. Den hade likväl förtjensten af mycken freicheur, och gaf spektakiet ofta en lysande anblick.