Aftonbladet – 12 oktober 1847, sida 3

för valrelormen. KUNGLIGA TEATERN. I går afton uppfördes för första gången Ånn af Österrike, den af madame Charlotta Birch Pfeiffer gjorda bearbetningen för scenen af huf vudämnet i Alex. Dumas roman: De tre Mu sketörernen. Pjesen kallas intrigstycke, ett namn som den utan tvifvel förtjenar; men vi tro, at den lika väl som många andra kunnat heta dram eller politisk dram. Det var onekligen ingen lät uppgi!t, att inom ramen af ett skådespel sam mantränga den på äfventyr så rikhaltiga hän. delse Dumas har skildrat. Fru Birch-Pfeiffe är bekant för sin talang och framgång i kon centreringsarbetet för teatern och ombildande af romaner till dramer. Det hufvudmoment som ur de tre Miusketörerne upptagits, är de bekanta förhållandet mellan Ludvig XIII:s ge mål, drottning Anna, och hertigen af Bucking ham, hvilken gjort ett besök i Paris, af på er gång politiska skäl och kärleksmotiver. Har träffar Anna i hemlighet i Louvren och erhålle; af henne till souvenir ett briljanteradi smycke som hon nyligen fått till skänks af konungen Buckingham skyndar till London. Men Ri chelieu, som vill störta drottningen, har imedlertid uppsnappat hemligheten, och föreslår konungen, att han af sin gemil skall begära, det hon på en fest, hvilken staden Paris vid et tillfälle kort derefter ämnar gifva, och dit deras majestäter blifvit inbjudna, måtte bära det ifrågavarande smycket. Såsom Richelieu var öfvertygad om omöjligheten för drottningen, au fullgöra konungens önskan, räknade han på en fullkomlig brytning genom den upptäckt Ludvig XII nu skulle göra. Anna sväfvar i den största fara, och troligen hade hon varit nära sitt fall, utom musketören dArtagnans mellankomst. Denna utomordentligt rådige, tappre och djerfve karakter är allmänt bekant genom den i Läsebibliotheket meddelade romanen, hvars hufvudperson han på sätt och vis kan kallas MD Artagnan får ett bref af drottning Anna och ilar dermed till London. Han undgår lyckligen alla Richelieus försåt, bemäktigar sig nära Calais, genom öfverrumpling af en -grefve, det enda pass till England, som kardinalen utfärdat, Kommer dermed öfver kanalen, infinner sig hos Buckingham och återfår smycket. Richelieu hade under samma tid äfven haft ett ilbud till London, för att förmå en af sina dervarande besoldade, lady Winter, att på cn bal aflocka hertigen den dyrbara gåfvan eller åtminstone en del deref, för att sända den till Richeliev, hvilken ville framvisa den för konungen sisom ojäfvigt bevis på drottningens förhållande till den engelska hertigen. Denna arglist lyckas till en del. Lady Winter vet att bemäktiga sig tvenne ädelstenar ur diamant-rosen. Först när dArtagnan inställer sig hos Buckingham och begär tillbaka smycket, märker hertigen sin förlust och inser i ögonblicket intrigen. Med exempellös rådigbet afhjelper han likväl saken, ersätter förlusten med nya ädelstenar af fullkomlig likhet med de borttagna, lemnar briljantsmycket i dArtagnans bänder; och denne återkommer dermed till Paris så i yttersta stunden, att drottning Anna redan befinner sig vid festen på stadshuset, nära förtviflad att ej kunna uppfylla konungens fordran att på sin kostym bära den prydnad han förärat henne. I rätta ögonblicket inträffar dArtagnan. Drottningen har begifvit sig till ett rum, för att kläda om sig tillj maskeradbal. Hon har redan fallit i vanmakt vid tanken på hvad som förestår henne; då hon uppväckes derur genom underrättelsen om den raske musketörens ankomst. Nu påsätter hon sig den briljanterade rosen och träder ut i salongen; konungen igenkänpner sin gåfva, Richelieu häpnar och finner sig besegrad, allt slutar väl, och dArtagnan bekommer sin belöning. Vi vilje ej ingå i närmare beskrifning på detaljerna i denna intressanta pjes, som mottogs af publiken med välförtjent bifall; ehuru uppmärksamheten var så spänd, att den ej tillät sig alltför många afbrott genom högljudda eller täta applåder. Huset var fullt, och kommer troligen att blifva det vid flera representationer af detta stycke. Genom rollernas fördelning hade hr Dahlqvist såsom Ludvig XHI och hr Almlöf såsom Rickelieu e:t ungefär lika mått sig tilldeladt 2f möjlighet att kunna väcka intresse hos åskådarne. De gjorde så äfven. Vid Richelieus framsägande af sitt parti kunde man kanske anmärka, att tonen vid sina tillfällen borde låta något mindre listig och slipad. Den store mannen skulle då hafva framstått ännu mera öfverlägsen; det är nemligen bskart, att den fulländadt listige har klokhet nog att ej låta listen märkas eller höras på orden, Hr Dahblqvist presenterade en natursann Ludvig XHI: