Aftonbladet – 12 oktober 1847, sida 3

att åtminstone till hvarje nyår göra upp sin budget, se öfver sitt debet och kredit, och, i fall det ej vill gå ihop, obarmhertigt sryka ut hvarje utgift, som icke nödvändigt skulle medföra svält eller nakenhet, och, i fall äfven detta bedröfliga resultat skulle inträffa, arbeta så mycket flitigare för dess aflägsnande; alt tasa noga vård om sitt tjenstefolk, att betrakta dem såsom på sitt sätt medlemmar af familjen, att för det första ej antaga fler, än man verkligen behöfver, men sedan man tagit dem i sitt hus, äfven vårda sig om dem, deras moral likasåväl som deras ekonomi, att ej oftare, än det beböfs, hålla dem aflägsnade ifrån sig, att låta dem vistas i familjekretsen så ofta ske kan, icke för att lira och härma deras seder, utan för att låta dem få ett begrepp om den bättre tonen, den renare, ädlare karakteren i hu-bondfolkets egna; ait ej tro sig förnedrad genom deltagandet i husliga göromål, eller till och med att sjel: hembira någon uppköpt förnödenhet, så vida bördan ej öfverstiger ens krafter; att aldrig gifva någon tiggare en kontant gåfva och att, så vidt möjligt är, icke ens skänka den behöfvande något, utan låta honom förtjena det genom ett, om än aldrig så skenbart, arbete, samt inskränka gåfvorna åt den verkliga nöden, d. v. s. sjukdomen och den krafilösa ålderdomen. Listan på de förbindelser sällskapets medlemmar skulle åtaga sig, kunde göras mycket vidlyftigare; men jag tror mig ha sagt nog för att antyda förslagets syftning. Vore man blott ense om denna, så gålve snart detaljerna sig sj-lfva vid handen. Mon torde finna, det afsigten icke är att införa någon klosterlig försakelse, nigon kommunistisk egendomsfördelning, någon republikansk jemlikhet; att föreskrifva någon huru han bör inrätta sitt lefnadssätt, inom hvad form ban bör instänga sin smak och sina tycken, att icke ålägga någon andra uppoffringar än dem, som heder, förnuft och samvete föreskrifva. Visserligen skulle det ha sin stora nytta med sig, att man i allmänhet kunde lägga af något för året, kunde bespara en skärf for framtiden, emedan ingenting är säkert, cch konjunkturernas föränderlighet kan medföra hvälfningar äfven 1 den rikes tillgångar; men sådant vore kanske till en början för mycket begärdt, och jag hatar för högt öfverdritten i a!lt och fruktar för mycket enthusiasmen, äfven för det goda, au sje:f vilja dertill göra mig skyldig. Jag inskräönker således förslaget endast dertill, att hvar och en förbinder sig att lefva, icke efter sina ullgångar, ty sådant måste bero af den fria viljan uch tycket, utan icke öfver dem. Den som t. ex. har 10,000 1:drs inkomst, bör således vara fullkomligt oförbindrad att deraf depensera hur mycket han vill, ända till den sista skillipgen ; men det allmännas intresse, heder och nytta är, att den som blott har 4,000, icke lefver upp mer än dem, ty hans egen heder och nytta beror derpå. Det är följaktligen älven af vigt, att personer, med ännu inskränpktare vilkor, ej sätta sig i skuld, för att täfla med den bättre lottade. 249 (Forts.)