Aftonbladet – 12 oktober 1847, sida 3

wok ep pe FF mm Mm u AÅ ok oe 6 ee 8 Pore Ce AV To o-— Me Po oo TT ov OT Å ij d gan nu knappt vill bruka om söndagen, då varit en lyxartikel. Och vid hemkomsten skyndade man likväl att bortlägga dessa kläder för alt utbyta dem mot hemmets. Vid de större högtiderna, särdeles Julen, bjöd mar, kl. 42 eller 4, några af sina vänner eller bjöds till dem, på en måltid, bestående af fyra eller fem rät-Iter och ett glas rödt etler hvitt vin, och sedan Iman superat, skiljdes man åt kl. 9. Attfå bivista två, bögst tre baler om vintern var det mesta en ung person vågade räkna på. Nöjena bestodo i att om söndagen gå i kyrkan, ofta både högmässa och aftonsing, sedan en promenad, som vanligen kostade ingenting, stundom en bjudning på kaffe bemma eller borta och ett spektakel eller någon annan offentlig lustbarhet en, på sin höjd två gånger i månaden. Om man med ett förnämt förakt blickar ned på denna skildring, om man kallar ett sådant lefnadssätt ett tigzarlif, lumpet, knusligt, elän: digt, så skall jag säga den högtförnäme föraktaren, att det icke så fasligt mycket skiljer sig från den sktningsvärda medelklassens lefnadssätt ännu i denna dag i sjelfva Paris, London och Wien, och att det hos oss var lefnadssättet under Gustaf III:s glada, yppig2, man kan väl ul:ägga: lyckliga tidehvarf. Bien också var då en bankrutt en sällsynthet, som taltes om i hela staden, nästan i halfva landet, och ett oäkta barns födelse en skandal, som satte hela qvarteret, ja, hela gatan i jäsning. Skulle det verkligen vara så förderfligt om man kunde återföra denna tid? Dess moder börja likväl nu taga favör; man inför åter de stora skåpen, de bugtade byrårna, de höga karmstolarna, — hvarlöre då icke äfven dess törnuftiga lefnadssätt? Jag måste härvid reservera mig mot den förebråelsen, att jag skulle anse tarfligheten och inskränkningen för någonting vid alla tillfällen och under alla förhållanden nyttigt och beröm. värdt. Tvärtom; jag vet ganska väl alt den förståndiga lyxen är, på sitt rätta ställe, icke J mindre nyttig och berömvärd — men blott på sitt rätta ställe. När den rike depensersr, deIlar han i sjelfra verket af sitt öfverflöd med sig åt den fattige; han uppmuntrar industrien, talangerna, vetenskapen, konsten, arbetsfliten; som är vilkoret för det helas trefn2d och beIstånd. De:ta gäller likväl blott den rike, som Ibetalar hvad han köper eller konsumerar, och likval har nog för sitt verkliga behof, för fullI görandet af sina öfriga förbindel.er. Han lefI ver sjelf och låter andra lefva med sig. Men när den fattige — och fattig är hvar cch en, som icke äger hvad han beböfver eller tr.r sig behöfva — när den fattige depenserar mer än nan äger, när han ger ut för det umbärliga bvad han tager från det oumbärliga, när han sätter sig ur stånd att fullgöra sina verkliga åligganden, när han förleder näringsidkaren, konstnärn, producenten till ansträngningar, som ban ej betalar, så skadar han sig sjelf och dem. Köpmannen eller tillverkaren, som för sina lemnade varor ej får annat än nöjet att uppskrifva dem i sin bok, eller På sia höjd en revers, som aldrig infrias, blir derigenom ur stånd att betala dem, af hvilka han sjelf tagit dem eller råämne dertill, äfvensom sina arbetare, och det tanklösa öfverflödet sträcker derigenom sina förderfliga verkningar icke blott till slösaren sjelt och hans familj, utan upp i det högre affärslifvet och ner i dagakarlens stuga. Vore det icke oändligen bättre, att den handlande och industriidkaren ingenting producerade, ingenting afyttrade? Han hade då åtminstone qvar sin egen tid och arbetskraft, och inga ouppfyllda förbindelser tyngde hans kredit och oroade hans samvete. Skall jag behölva ens göra ett flyktigt utkast till den sorgliga taflan af vår nuvarande ekonomiska ställning och dess återverkan på den moraliska? Behöfver jag erinra om den ytterligt lösa grund, hvarpå hela det enskilda, och följaktligen äfven det allmänna välståndet hvilar? Huru ytterst få kuona sägas hafva någon solid trygghet för sin existens, huru konkurser höra till ordningen för dagen, 2j endast hos affärsmän, hvilkas obestånd kan förklaras at konjunkturens svårighet och oförmodade förluster, utan bland löntagare, embetsmän, personer med bestämd inkomst, och hvilka således äfven borde kunna bestämma sina utgifter, bland handelsbetjenter, vaktmästare och arbetare, hvilka alla hafva intet annat skäl att uppge för sin skuldsättning, än sin obetänksamma lefnad? Huru obesåndet, om det möjligen kan fördölJas eller bortvigileras under lifstiden, åtminstone uthryter efter döden, och en bouppteckning, utvisande någon behållning, nu mera är en sällsynthet? Sådant vore ju endast att tala om hvad hvar och en känner. Och af en generation, bekajad med detta financiella elände, skulle man kunna vänta moraliskt cberoende, intellektuell sjelfständighet, medborgarens och patriotens dygder! Det är detta slögte, som skulle genom sina upphöjda åsigter, genom sitt ädla, frisinnade mod, sitt lugnå allvar och sina oegennyltiga motiver utföra statsreformernas sak och genomdrifva samhällsförhållandernas rngeneration! Risum teneatis amici. Kanske torde msn då vid en närmare granskning af sakerna finna, att den reform, som först cch bäst behöfves, är den af reormatörerne sjelfve, och det kan då vara tid att jag ändtligen rycker fram med mitt projekt. Detta är: Bildandet af ett sällskap, vänner af fäderneslandet, emedan de äro sina egna verkliga vänner, och som skulle omfatta, om möjligt vore, alla inom samhället. Dess medlemmar skulle förbinda sig icke till några ordensreglor, icke till några försakelser, icke till några penningehan sätter lif och rörelse i samhällskroppen ochb Junderhåller detta utbyte af behof och tjenster, Hud Pr pe — (AA -— pp ON HH 6 I — pm OM bidrag eller årsafgifter, utan till ungefär följande lefnadsförhållanden: alt icke köna nåcvaot af hvad slag dat varna må