Aftonbladet – 12 oktober 1847, sida 2

mörkret, låg omkring tjugu fot djupare än fängelsets blytak. Som han ej vågade företaga ett så öfverdådigt hopp, vände Jack om, för att undersöka de öfriga sidorna af byggningen, och se efter, om det ej fanns något ställe, der man kunde lättare nedstiga från taket. Men öfverallt upptäckte han blott kala murar, utan något enda framskjutande föremål, som kunde begagnas till fotfäste. Under det han sålunda tittade ned åt gatan, märkte han en oupphörlig ström af men-! niskor, som skyndade fram och tillbaka; ljus skimrade från fönsterna i de särskilda husen, och en lykttändare sprang från påle till påle framåt Snow-hill. Då Jack fann omöjligheten att på något enda ställe nedstiga från fängelsets tak, utan att löpa ögonskenlig fara, beslöt han återvända till sin cell, för att hemta sitt sängtäcke, med hvars tillbjelp han var öfvertygad att han skulle kunna utan risk hissa sig ned till det vid Giltspurgatan belägna husets tak. Han företog sig således att vandra hela den nyligen tillryggalagda vägen tillbaka, klättrade uppföre och utföre två torn, gick återigen hela muren fram, och nedsteg gezom den förut omtalta dörrn, som han nu bröt opp, til det; lälgre taket. Ianan ban beträdde fångelset på nytt, tvekade ban likväl en sund, huruvida ban ej derizenom blottställde sig för alltför stor fara att blifva upptäckt och gripen; men som han var öfvertygad alt ingen annan utväg fanns, fortsatte han sin gång. I Under hela tiden hade han beständigt burit jernstången med sig, och han omfattade den