Aftonbladet – 8 oktober 1847, sida 3

alla de menliga följderna af en sådan belägenbet. Hvarken lycka eller olycka äro fästade vid någon viss grad af förmögenhet; de kunna lika lätt stå tillsammans med rikedomen, som med fattigdomen. Men de bero nästan ovilkorligt derpå, att man någorlunda äger hvad man behöfver eller tror sig behöfva, att man ej befinner sig i financiell förlägenhet, den mi vara verklig eller inbillad, sjelfförvållad eller af yttre tillfälligheter åstadkommen. Detta financiella beroende har nästan alltid, i mer eller mindre mån, till följd det moraliska beroendet. Ar det möjligt, att med redigt sinne, med samlade tankar uppfatta och öfverskåda statens id, mensklighetens stora behof, när detta sinne och dessa tankar idkeligen äro upptagna af egna behof, af jägtandet efter medel till deras fyllande? Ar det möjligt, att med allvar, kraft och konseqvens yrka menniskans och medborgarens rätt, att genomföra sin opposition mot allt det onda, vrånga, tidsvidriga, förderfliga inom staten och det allmänna lifvet, att motstå maktens bot eller lockelser, interessenas sträfvan, fördomarnas inflytelse, de mångartade afsigternas och passionernas hemliga eller uppenbara motstånd, när man sjelf täres af egna bekymmer, af ekonomiskt betryck, af oförmåga att tysta stundens fordringar och aflägsna framtidens? Kan man vara fri, sjelfständig, oväldig, med redig blick se det rätta, stora, ändamålsenliga, när ens öga oupphörligt skymmes af farhågor för den kommande stunden, och af den närvarandes obehag, när mean sjell är fjettrad af egna omsorger, af vanans makt, af fördomarnas inflytande och ej har mod alt bryta sina bojor, att uppsäga den tryckande herretjensten? Anledningen till individernas och familjernas lidanden samt derigenom i väsendtlig mån till statslifvets, får således sökas i lefnadssättet. Jag måste, för att bli rätt förstådd, gå något mer i detalj med frågan, och dervid hålla mig uteslutande till vårt land. Venligtvis antager man som gifvet, alt den förlägenhet, som yppat sig hos så många mnäringsidkare, och hvilkas betryck naturligtvis återverkar på 2ndra klasser, härrör från deras öfverdtrifna mängd nu mot fordom, från den trängsel i alla yrken och näringar, hvartill vår tid är vittne, då man söker uttränga, öfverbjuda cch undersälja hvarandra, och då mängden blir lidande mot några få som vinna. Man hör vanligen handlande och slöjdeidkare säga om någon förmögen eller bergad person af deras klass: Ja, han var med i den goda tidenv, hvarmed menas: för 20 å 30 år sedan, då antalet var mindre och följaktligen konkurrensen ringare. Om man äfven här rådfrågar tabellverket, så gifver det följande sammanställning emellan förhållanderna på en tidrymd af 20 år eller 4820 och 4840: 1880: — 1840: Handlande af åtskilliga slag . . 3,387. 4,353. Deras betjening . . . . . . 3,054. 4,561. Bruksoch fabriksägare . . . 4,349. 7,354. Deras betjening . . 25,681. 95,527. Konstnärer och handtverkare . 47,868. — 17,691. Gesäller och lärlingar . . . . 22,452. 28,044. Sjömän, lotsar och fyrbåksvaktare 9,248. 410,238. Summa 83,009. —97,768. Jemför man folkmängden, som det förra året var 2,584,690 och det sednare 3,138,887, så skulle likväl hela näringsklassen år 4840, för att motsvara proportionen 4820, hafva bestått af ungefär 400,000 personer. Då den nu, såsom vi här se, med betjening och lärlingar endast stiger till 97,768, så är den följaktligen nu fåtaligare än för några och 20 år sedan, och således bör den öfverklagade trängseln inorh näringsrna icke existera. Går man något i detalj, så kommer man till äsnu besynnerligate resultater. Sålunda bafva några af de yrken, som sysselsätta sig med de dagliga behofvens fyllande, och hvarpå den utrikes konkurensen ej kan hafva inverkat, betydligt nedgått, och det endast på några få år. Skomakarena t. ex., som år 48335 voro 4337, hade år 4840 minskats till 3,885; skräddarena från 53,9735 till 3,666, och voro således 4840 till och med mindre än 4820, då de stego till 3,675. Snickarenas antal hade minskats från 970 till 885; svarfvarenes från 476 till 154; bofslagarenas och grofsmedernas från 2,434 till 4,498. Går man ännu något längre tilibaka, så blifver förhållanget ännu märkbarare. Grosshandlarena t. ex., som 4813 voro 434, hade 4840 minskats till 546, då de likväl voro 42 mer2, än fem år förut; bagarena minska!s från 294 till 271, men likväl 4840 aderton fler än fem år förut; bryggarena hade på 23 år minskats från 485 till 457. Mäklare och skeppsklarerare voro 1840 blott en mera än 4843 eller 47. Kryddkrämarena hade mellan 4825 och 4840 minskats från 253 till 237, måen diversehandl!are, som förra året voro 482, voro det sednäre 4,116. Lörftskrämarena och sidenkramhöndlarena hade, från 4833 till 4840, minskats, de förra från 34 till 46, de sedrare från 48 till 235, men hvilken minskning kanhända rättas derigenom, att klädeskramhandlarena först 4840 erhöllo en särskild rubrik, då de voro 534. J-.rnkrämarena voro 41840 icke flere än 4825, eller 58. En rörelse, som stigit, är bokhbandeln. Dess idkare, som 4843 endast voro 15, hade 41840 ökats till 44, och det med dem beslägtade bokbindsaryrket, som 48435 endast räk————————— AL —— TT