Aftonbladet – 5 oktober 1847, sida 2

nu en sak. Gå inte och lägg er; det är allt hvad jag vill säga. Hvarföre inte det? frågade fångknekten. Åh, för det ni blir ändå störd i er sömn, när fången kommer tillbaka — ha! hal Jag håller tjugo guinder med er, att ni inte tar honom i natt, sade Austin. Gäller! ropade Shotbolt. Fru Spurling, ni är vittne till vadet. Kom ihåg, tjugu guiner. Jag skall inte skänka efter ett öre. Jo, jo, man kan smörja sig godt för det, Sälj inte skinnet, förrän ni har skjutit björn! anmärkte fru Spurling temligen torrt. Min björn är redan skjuten eller åtminstone nära pån, svarade Shotbolt, som blef allt mera uppspelt. Laga i ordning era tyngsta jern, Aust.n. Jag skall skicka er bud, när jag har fått; fast honom. Skicka hellre honom sjelf, om ni kan, sade fångknekten med gäckande ton. Det skall jag göra, svarade Shotbolt. Lita på, att jag gör det. Hvarom icke, skall ni få smida fast mig i stället för honom, i dödsfångarnas häkte. Se så, god natt nu så länge! ha! hal Och högt skrattande åt sin egen qvickhet, lemnade han vaktrummet. Jag vill bålla mitt hufvud, att han går till herr Kneebone på räf-jagto, anmärkte Austin, i det han steg upp, för att stänga dörrn. Det skulle inte förundra, mig, Svarade fru Spurling, och en tanke rann henne plötsligt i sinnet. i : Medan fångknekten var sysselsatt med nycklarna, hviskade hon åt sin svarta tjenare: Följ efter honom, Caliban. Laga att han inte blir er varse — och bringa mig underrättelse, hvart han går och hvad han göro Ja, missisb svarade negern och grinade. Var så god och släpp ut Caliban, herr Åustin, sade krögerskan; han har ett ärende att uträtta.n I Austin samtyckte utan invändning till Hennes begäran. Då han återvände till bordet, lade! han med tankfull min ett finger på näsan; och ehuru han ingenting yttrade, ansåg han sig nu ha mycket mer hopp om att vinna sitt vad;