Aftonbladet – 4 oktober 1847, sida 3

pekade förhållande hafva varit vederbörande ståndskorporationers liknöjdhet för statens angelägenheter, och att de tyckt det vara detsamma om de sända något ombud eller intet, så bevisar en sådan åsigt hos korporationerne bäst, att ståndsprincipen icke motsvarar fäderneslandets väntan och fordran, att de, som ega representationsrätt, också skola klart inse och känna behofvet af att ej mankera det allmänna, genom att undandraga sig sända egen riksdagsfullmäktig, i annat fall vore ju åt dessa korporationer lemnad en rättighet, hvaraf de ej kunde eller ville begagna sig, och tillika ålagd en skyldighet, som de sökte undandraga sig, hvilket vore så mycket klandervärdare, som denna pligtförgätenhet anginge det allmänna. Således finnes äfven ur denna synpunkt ett vigtigt skäl emot ståndsvalen. Med klassvalen är samma förhållande som med ståndsvalen; samma olägenheter och samma omöjligheter att dem konseqvent genomföra. För att kunna något så när komma billigheten närmare, än under nuvarande förhållanden, skulle en så betyålig mängd klasser bildas, att oreda och förvirring deraf onekligen blefve en följd i stället för enkelhet och ordning. Klassvalsideen är för öfrigt fullkomligt densamma som ståndsiden; det är blott ett annat namn på samma sak, ehuru man genom dess större utsträckning sökt slå blå dunster i ögonen på den lättrogne. a