Aftonbladet – 4 oktober 1847, sida 3

Ni borde likväl taga någon förfriskning, innan ni far, sade Wild. Ni har en lång resa utt göra. Vid denna signal, hvarpå juden redan en lång stund hade väntat, smög han sig med största skyndsamhet och tysthet bikom sir Rowland och kastade en stor duk öfver hans hufvud. samma ögonblick rusade Jonathan ermot riddaren och gaf honom slag på slag i ansigtet med sin knölpåk. Den hvita duken blef inom några sekunder liksom den varit färgad karmosinröd, men icke desto mindre fortfor Jonathan med sitt våldsamma anfall. Den sårade gjorde de mest förtviflade ansträngningar, för att befria sig från klädet, som hindrade honom att försvara sig, och i sitt raseri störtade ban bordet öfverända; vid den oreda, som häraf uppkom, fick han tid att kasta af sig duken och blottade sålunda et ansigte, som var krossadt och stympadt på det ohyggligaste sätt och strömmande af blod. Så förfärlig var denna syn, att sjelfva mäördarne — ehuru vana de voro vid blodiga uppträden — bäfvade med fasa illbaka derför. Uader detta ögonblickliga uppehåll kände len olycklige efter sin virja. Den v:r borta. juden hade, under hans fäktande med duken, förmärkt dragit den ur slidan. Riddaren lät vöra en djup suck, men yttrade ej ett ord. Gör slut på honom! skrek Jonathan. När riddaren sålunda fann sig beröfvad alla örsvarsmedel, torkade han bloden ur silt anigte och vände sig omkring, för att se efter m det ej fanns någon utvig alt undkomma s Då upptäckte han hbatom sig den balföppna