Aftonbladet – 4 oktober 1847, sida 2

ML BSRSSE SPEC) Får: EE BINSHAMEISET Rv, AVES ar den högsta af alla ästetiska njutningar. HERR ERNSTS ANDRA KONSERT. Vid sitt förra uppträdande visade hr Ernst in artistissa förmåga hufvudsakligen från viruositetens sida, och denna, hvilken redan i sig jelf eger högt värde, vann ett ännu högre geiom föreningen med den solida kompositionsalang, som hr E. denna afton ådagalade. Ett land de mest rika, men vanligen minst odlade ätt för tonsättaren är concertkompositionen. Concerten kommer sinfonien närmast i planens ljupsinniga anläggning och genomförande, i moivernas dramatiskt mångfaldiga utveckling. Men konserten tillkommer ett element, som sakvas i sinfonien: det är solostämman, som framräder mera individuellt bestämd, omgifves af tt högre intresse än de öfriga partierna, utan ut derföre stå utom konflikten med dem. Det ir genom denna stämmas sinnrika sammanställning med de öfriga och allas ömsesidiga ingrivande, som ;hörarens uppmärksamhet undervålles på al.: punkter och intresset blir dramatiskt. Sällan uppfattar consertkomponisten sitt ämne ar denna synpunkt, och gifver derföre mererlels blott fadda solopjeser med ett ännu fadlare ackompagnement i släptåg. Hr Ernst har agit saken annorlunda, och i sin concerto apvassionato gifvit ett utmärkt väl arbetadt konstverk. Motiverna äro lyckligt funna, utan att vara egentligen originella, och på alla punkter väl genomförde med användande af en lysande och smakfull instrumentation. Solopartiets oernvörda svårigheter hvila på en melodisk grund, och albryta ingenstädes tankens genom de anIra partierna fortlöpande tråd. För öfrigt vilja vi efter en gångs åhörande icke ingå i närmare belysning af arbetets enskildheter, utan illägga blott, att hr E:s exekution både i utryck och färdighet egde samma sällsynta förräfflighet, som man förut beundrat hos honom. Fantasien öfver de ungerska melodierna är i let yttre anlagd på bravureffekter, hvilka dock ga betydelse genom den trohet, hvarmed de, vaktadt alla skiftningar, fasthålla den egna pikanta grundfärgen hos motiverna. Äfven här har hr E. förstått att med fördel använda orkesterns ressurser, och hans utförande utmärkte sig genom lika mycken prakt som originalitet. Beethovens romans (för violin och orkester ir en af dessa milda, älskliga ingifvelser, hvarå mästaren så gerna öfverlemnade sig, då han hvilade ut från skapandet af sina titnska tonkolosser. I utförandet af denna kompositior var det måhända, som hr Ernsts klassiska bildning visade sig i sin skönaste dager. Konsertgifvaren slutade sin repertoir med Karnavalen, hvilken också nu mottogs med stor enthusiasm, äfvensom allmänheten i öfrig! lika lifligt som förra gången erkände hans säll synta mästerskap. Programmet innehöll föf öfrigt, utom ouver. tyren till den Stumma, Cherubinis genialisks ouvertyr till Faniska, samt det i romantisk sköphet och betydelse ojemnförliga andantet ui Beethovens Å-dur-sinfoni; båda verken u!fördes med mycken omsorg och förkärlek. Skada att man gaf endast detta fragment af sinfonien hvarföre ej det hela? —U— a