Aftonbladet – 4 oktober 1847, sida 2

BROTT OCH FATTIGDOM ). Beskattningsväsendet. Vid frågan om budgeten, kan detta ämne, som deraf utgör en så väsentlig del, icke med tystnad förbigås, om ej frågan skall anses blott till bälften behandlad. Det kommer nemligen icke endast an på skatternas belopp utan äfver på deras fördelning och uppbördssätt. Detta är troligen hos oss det ändamålsvidrigaste och mest betungande man kan träffa i en civiliserad stat, och ofelbart är, att om det vere på ett förnuftsenligare sätt ordnadt, skulle bördan känras vida mindre tryckande. De direkta skat-terna, den s.k. bemmsnsräntan, faller så ojemt,. alt bon sällen motsvarar egendomens verkliga beskaffenhet, stundom är den öfverdriivet hög, stundom lika orimligt låg. Natura-prestationerna, som vid första påseendet tyckas vara de lättaste att utgöra, äro tvärtom, närmare betraktade, de mest betungande ). Först och främst kunna icke alla landtmän aflåta någon säd; många hofva ej mer än till eget behof, många nödgas köpa. För dessa är Yr aturaprestationen en ren förlust, särdeles vid dyr tid. Vidare är det för dem, som hafva någon att sälja, en nästan lika förlust att nödgas forsla. den flera mil vid ogynnsamt väder och väglag, eller att lösa den efter ett pris, till en stor del bestämdt af just dem, hvilka hafva fördel af dess höjd. Häraf uppkommer det förderfliga cch onaturliga förhållande, att då landet bemsökes af en allmän olycka, då lättnader borde beredas åt dem, som närmast lida deraf, och litet hvar bidraga till denna lättnad genom försakelser af eljest påräknade fördelar, omvändes frågan och de nödställde skattdragande nedtryckas ej blott af missväxten, utan äfven af den högre skatten, antingen de lemna den för dem så nödvändiga säden in natura eller lösa den till ett högre pris. De måste då betala mer just på den tid de borde få betsla mindre, och det goda året åter, då deras förmåga är större, anlitas hon mindre. Löntagaren deremot lider af det goda året men njuter af det onda. Dessutom måste staten, till emoitsgande af spanmålen, hålla magasiner med sina förvaltare; derefter följa markegångssäittningar och möjliga klagomil deröfver, deras förböjning eller nedsättning af kammarkollegium, r:ksmarkegångs uppgörande, dennas olikhet ena året från det andra, ersättningar till löntagsrena, de otaliga minutiösa uträkningarna af uppbördsmän ech embetsmän dels i orterna, dels i de förvaltande verken jemte alla de omvägar, svårigheter och kostnader detta medför. Liksom om man velat öka oredan cch svårigheterna samt göra skattebördan så tung som möjligt, har man förordnat alla kontanta utskylders erläggande på en gång och på samma tid för hela riket, hvarigenom inom en tid af tre eller fyra veckor en stor del af landets visst icke öfverflödiga rörelsekapital på en gång drages ur rörelsen och skrinlögges i statens gömmor, för att derifrån utgå qvartalsvis. Svårigheten att utgöra hela skatten på ett bräde är kännbar för mången, men i synnerhet för de fattigare bland allmogen; det är derföre allmänt kindt, att ganska många bland dessa, för att bä: till skaffa sig tillgång, nödgas för underpris sälja sitt ganska behöfliga spanmålsförråd, sedan på spekulanters tillställda auktioner återköpa det mot kredit för ett ganska högt pris, att beialas om hösten, härigenom öka sin förlägenhet, hvilken blir så mycket större, i händelse af ex knapp skörd, och sluta med att gå ifrån hemmanet. Ej blott skattebeloppet utan äfven uppbördssättet hafva bäri lika mycken del. Det naturenligaste, således det lättasteoch ättvisaste af alla beskattningssätt vore, i mån ) Se Aftonbladet AM 248—92922 och 223. ) Detta är en mening som vi icke äro i stånd att fatta. För landtmannen måste väl landtmannaprodukter åtminstone icke i de flesta fall vara svårare att aflåta, än penningar. Red. anm. SE RNE TTT SISON NEN RIDIT ELLEN ETSI ETEN