Aftonbladet – 1 oktober 1847, sida 2

het uti ofvannämnde fastighetsbelopp blifvit utlemnad, är 2,241,536 Rdr 32 sk. allt banko. FRIHANDELSFÖRENINGEN I GEFLE. Den så kallade Frihandelsföreningen i Gefle har genom ordföranden benäget låtit tillställa redaktionen en afskrift af den petition med tillhörande förslager till förändringar i nu gällande tulltaxa och motiver till samma förslag, hvilka föreningen utarbetat, samt anmodat oss att lemna offentlighet deråt. Vi behöfve icke tillägga, a!t vi med nöje fullgöre denna begäran, och detta så mycket hellre, som vi tillika blifvit uppmanade att framställa de erinringar, hvartill vi kunne finna förslaget föranleda; en uppmaning, hvaraf vi äfven skole begagna oss. Det bör endast tilläggas, att om Aftonbladet dervid skulle i ett och annat stadna vid olika tankar med Hendelsföreningen, så anse vi likväl, att det allmännas förbindelse icke derföre är mindre emot en samling af enskilda medborgare, som utan egen fördel eller anvan syftning än det allmännas gagn, sammanträdt och gjort sig den mödan att egna forskningar och uppmärksamhet åt ett så vigtigt ämne. Af de ifrågavsrande handlingarna meddela vi här nedan petitionen samt början af förslaget till taxa på inkommande varor. Fortsättningen samt förslacet till taxa på utgående varor samt de motiver och förklaringar, som föreningen bifogat, skola följa i morgon: Stormäktigste, Allernådigste Konung! Då den i Gefle bildade Handelsfrihetsföreningen härmedelst vågar att i underdånighet nalkas Eders Kongl. Maj:ts thron, blir dess första pligt, att redogöra för de orsaker, som framkallat en stiftelse med detta namn och det syfte, som deraf antydes. Det gifves tidsmomenter, då stora och värderika sanningar, bearbetade genom en längre konflikt emellan olika opinioner och intressen, hastigt mogna till klarhet och likasom på en gång intaga nationerne. Prohibitionerne uti näringsoch tull-lagstiftningen hafva under folkens eljest andeliga och materiella framskridande, med en sällspord lycka förmått bibehålla sig ända intill våra dagar. Om också striden kan anses snart blifva lyktad till fördel för frihet, sanning och rättvisa, så lärer dock erfarenheten, att en förtviflad kamp kan, om ej motverka, åtminstone fördröja deras seger. Under en sådan strid bör ingen medborgare, som inser stridens vigt, förblifva overksam. Alltför länge hafva nationerne låtit beherska sig af den föreställningen, att brist och dyrhet på deras lefnadsförnödenheter skulle utgöra ett vilkor för deras välstånd och lycka. Monopolier befordra handeln, och skydd framkalla industri. I alla länder hafva dessa läror bekämpats med vexlande kraft. Det har varit förbehållet vår tid och, enligt en naturlig ordning, i främsta rummet verldens störste handlande nation, att öfver dem uttala förkastelsedomen. Sedan England icke längre mäktat uppehålla monopoloch prohibitif-systemet, oaktadt sina derpå grundade, starka och vidt utbredda intressen; sedan samma nations utmärktaste statsmän varit nödsakade att offentligen erkänna detta systems villfarelser; sedan erfarenheten bestyrkt, att importfrihet och nedsatta tullafgifter befordrat icke allenast det stora flerta!ets, den konsumerande befolkningens välstånd och sedlighet, utan jemväl mäktigast framkallat och förkofrat industrien, — kunna handelsfrihetens vänner inom fäderneslandet icke längre misströsta, att äfven här finna vidsträckta sympatier och att svenska folket är moget att tillegna sig denna frihets välgerningar. Den måste: för oss finnas så mycket mer välgörande, i den mån arbetskraften och kapitalerne varit mera inskränkta, än annorstädes; men icke desto mindre dragna till konstlade näringar, endast gagnande deras idkare, under det att landets betydliga, naturliga tillgångar, i brist på krafter för deras frambringande, fått ligga obegagnade. Mindre hos oss, än i de flesta andra länder, kunna prohibitiva tull-lagar upprätthållas; ty de sakna stöd i folkets sunda rättskänsla, och motverkas i sin tillämpning af lokala förhållanden. Det är ett under den sednare tiden kändt förhållände, att just sådane varor, som äro föremål för förbud eller höga tullafgifter, företrädesvis införas på oloflig väg och finnas uti otrolig mängd att i riket tillgå. Ett offentligt embetsverk har, uti dess underdåniga berättelse om Sveriges utrikes handel och sjöfart för år 1845, förklarat, att så väl öfverskottet af berörde års import rdr bko 2,090,000, som hela afkastningen af den serdeles indrägtiga svenska fraktfarten emellan utrikes hamnar, åtgått att betäcka den olofliga införseln, som sålunda, utom nyssberörde summa, kan uppskattas till millioner. Under sådane omständigheter vill onekligen synas, att om prohibitifsystemet, äfven i motsats af verkliga förkållandet, vore för Sverige önskvärdt och nyttigt, det i alla fall icke kan tillämpas, om än hela tullinkomsten dertill sknlle blifva använd. Det ligger således den nuvarande tull-lagstiftningen till last att, i bredd dermed, en systematisk och uti stort bedrifven oloflig varu-import utbildat sig, som hos folket framkallat missaktning och trots emot bestående lagar, så att de hitintills sedligaste och laglydigaste provinser i detta afseende vunnit en beklaglig utmärkelse. Häraf visar sig, att den lagstiftande makten, som hittills måhända icke varsnat eller nog högt uppskattat detta moraliska onda, under det att den i andra hänseenden på ett förtjenstfullt sätt, genom betydliga anslag och humana lagar, ådagalagt sin omsorg om folkets förädling, har i tulllagstiftningen, pj mindre för dess inverkan på landets ekonomiska bestånd och förkofran, än äfven för det inflytande densamma utöfvar på folkets sedlighet, ett syfte af så stor vigt och af så högt värde, att intet offer der