Aftonbladet – 30 september 1847, sida 3

han med all sin kraft leda ransakningen i denna syftning. De otaliga biomständigheter, hvilka oftast äga den högsta vigt för sanningens uppdagande, fästa härvid föga eller för litet hans uppmärksamhet; under det att andra, hvilka möjligen hafva i det gifna målet ganska liten betydelse, betraktas såsom hufvudsakliga. Hela ransakningen får härigenom en skef riktning, de genom den vunna upplysningarne blifva ofullständiga, sluiföljden blir osäker och kan icke utan våda läggas till grund för utslaget. Ju färre de af lagen uttryckta bestämda bevisen äro, ju mera nödvändigt blir det att fylla bevisningen medelst den anklagades egen bekännelse. Ransakaren måste derföre sträfva att erhålla den, på det att utslag må kunna fällas. Detta behof har framkallat, och framkallar ännu i vår tid, tvång mot den anklagade. När sederna voro mera rå, passionerna mer otyglade, begreppen mindre klara, anlitade man utan tvekan fysisk törtyr, för att med pinbänkens bistånd framkalla sjelfanklagelsen. Blidare seder, mer utvecklade begrepp, mindre tygellösa känslor och passioner hafva bidragit till tortyrens afskaffande; den kan till en del anses tillböra fördna tiders historia blott; men fullkomligt är den icke undanröjd. Icke så obetydligt deraf qvarstår ännu, och den grundsats, som gjorde sig gällande vid dess bruk, herrskar änau hvar helst inqvisitionsransakning användes. Nästan öfverallt i Tyskland kan ransakaren, efter omständigheterna, förordna stryk, vatten och bröd, mörkt och ensligt fängelse, för att frambringa bekännelser. Enligt österrikiska kriminal-processen kunna tvångsmedel begagnas när den tilltalade vägrar att svara, när han (efter ransakarens eget omdöme) uppför sig opassande, ondsint, våldsamt, eller framkommer med uppenbara osanningar. Enligt den preussiska brottmåls-proceduren kunna tvångsmedel användas när den tilltalade hårdnackadt nekar (!), framför påtagliga osanningar, vägrar att angifva medbrottsliga (l!) o. s. v. Detta slags tvångsmedel torde dock snart nog hafva sett sin sista tid. Mildringen i sederna måste utplåna denna återstod från förflutna århundraden. Men så länge ej hela rättegångssättet ändras, kan, och måste sannolikt, sjelfva grundsatsen bibehålla sig. Tortyrmedlen skola blott blifva andra, utan att grundfelet —sjelfva tortyren — rättas. I stället för .kroppen, har man på den sednare tiden begynt martera själen. Ransakaren har mindre brutall loch fysisk makt i sina händer; men man påräknar att han skall använda hela sin egen själsförmåga för att verka på den tilltalades. Man har till och med uppsatt reglor för ransakarens sält att uppträda till framkallande af bekännelser. Bekännelser anses ännu alltjemt . som ransakningens hufvudsyfte, och ransakaren måste så länge anse deras framkallande som sitt hufvudproblem. Han bör, efter denna åsigt, använda allt, för att nå ändamålet. Han bör studera den tilltolades lynne, begagna! hans goda egenskaper, hans svagheter, hans fel; ransakaren bör ömsevis tala till hans förstånd; ömsevis till hans känsla; bör gifva honom förmaningar och varningar, väcka hans ånger eller fruktan, öfverraska honecm med brådskande spörsmål, snärja honom i sjelfmo:!sägelser, skildra fördelarna af en bekännelse, söka att vinna hans förtroende, vara efter omständigheterna mild eller sträng. Han bör, genom länge fortsatta förhör, uttrötta och afväpna den tilltalade, så att denne slutligen gifver efter, såsom. för en honom öfverlägsen motståndare. Man föreskrifver sålunda ransakaren att begagna alla de moraliska medel han äger i sin makt, för att framkalla bekännelser. Men är väl allt detta annat än en själstortyr mot den anklagade, och för den oskyldige, måhända ädelsinnade, ofta odrägligare än kroppslidanden? Är det ej fara värdt att en anklagad, som nödges undergå dylika förhör, som emellanåt får tillbringa sin tid i strängt, ensligt fängelse, utan arbete, som derigenom småningom blir andligen och kroppsligen förslappad samt blott har vanfrejd och förtviflan i utsigt, slutligen kan förmås att bekänna, fastän oskyldig? Och är det väl någonsin rättvist, alt åklagaren, som det dock kör åligga att leda sanningen af sin anklagelse i bevis, icke blott fordrar att hans vederdeloman skall sjelf lemna dessa bevis, utan äfven att man till deras erhållande måtte använda listens och öfvermaktens vapen? Förutsätter icke hela förfarandet att den, hvars brott skall bevisas, är brottslig? Och kan det väl rättfärdigas att man vid en ankl:gelse utgår från antagandet af angifvelsens sanning, af det såsom bevisadt, hvilket skall bevisas, af den oskyldige såsom skyldig, och att man efter denna förutsättning ordnar undersökningen? ! Hela inqvisitionsförfarandet kan ej anses förl LESENEOO NORD OSTI SLIT OO RET I IOTO