Aftonbladet – 28 september 1847, sida 3

Han står här framför er, sade Jac. Hver? hvar?, ropade hon. Jag kan inte se honom. Hvar är han? Härp, svarade hennes son. vÄr ni hans ande då?n Nej, nej,, svarade Jack. Jag är verkligen er son, er olycksaliga son. Låt mig ta i er då; låt mig känna, om ni är af kött och blod,, ropade den vansinniga, och kröp på händer och fötter närmare intill honom. Jack tog ej ett steg för att möta henne; han var ur stånd att röra sig; han stod, som han varit förstenad, med händerna knäppta tillsammans, och ögonen oaflitligt fästade på hans olyckliga mor, liksom de varit färdiga att springa ut ur sina gropar. Kom till mig!) ropade den stackars vansinniga, sedan hon krälat så långt kedjan tillät henne; kom hit till mig ropade hon och sträckte sin magra arm emot honom. Jack föll ned på sina knän bredvid henne. Hvem är ni? frågade fru Sheppard, i det ton strök med begge händerna öfver hans ansigte, cch betraktade honom med en blick, som kom honom att rysa. Er son, svarade Jack, per eländige, ångerfulle son. : Det är osanning, skrek fru Sheppard; pni är inte min son.. Jack var inte hälf.en så gammal s:m ni, då han dog. De begrafde honom i Willesdens kyrkas, sedan han hade stulit der. O Gudl uropade Jack; hon känner inte igen mig. Moder! dyraste moder! tillade han och tryckte henne i sina armar; se på mig innu ena gång. j Bort! bort!, ropade hon ech ryckte sig lös ifrån honom, med ett bäftigt skrik. Rör mig inte. J.g skall vara så stilla. Jag skall inte tala hvirken om Jack eler Jonathan. Jag skall iate vilja grälfva deras grafvar med mina naglar. Tag bara inte af mig alla kläderna. Lemna mig mitt skynke. Jag fryser så grvflgt ow nätterna. Men om ni nödvändigt skall ta af mig kläderna, så häll åtminstone inte kallt valten öfver hufvudet på mig. Det kommer hjertat att slå så grufligt. Hvilten chygglighet! utropade Jack. Slå mig inte, skrek hon och sökte gömma