Aftonbladet – 22 september 1847, sida 3

fäderneslandets gagn, — de, som hata kulturen, -loch, hvad Italien serskildt beträffar, sammanIsvurit sig med dess fiender ? I Fjerde bandet af Giobertis verk öfveflödar Jaf bevis på den fiendtlighet, hvarmed jesuiterna sätta sig emot civilisationen i allmänhet, och på deras fintlighet att nyttja hvilket medel som heldst till vinnande af sina syften. Sjelfva deras så mycket beprisade ödmjukhet är blott en täckmantel för deras högmod. Gioberti uppräknar här isynnerhet en mängd upplysningar öfver deras förderfliga verksamhet i olika delar af Italien. Af särskild vigt är hvad Gioberti upplyser om jesuitismens ulgreningar. Det låter sig ieke nu mera betvifla, att en stor mängd andliga samfund, t. ex. Systrarne af det heliga hjertat, Dorotheinernas Sällskap, m. fl., stå med jesuiterna i det närmaste samband och l1edas af dem, samt att äfven flera af verldsliga ledamöter sammansatta korporationer få af dem sin riktning, likväl oftast utan att dessa föreningars ledamöter sjelfva känna det ledband, som de följa. Angående förhållandet härmed i Sardinien, förekomma allegaterna i ö:te band., s. 207. Icke mindre betydelsefulla äro de medel, hvaraf jesuiterna betjena sig, för att värfva anbang, s-mt vinna rikedomar. MHäribland utmärka sig deras inom lIialien allmänt bekanta intriger för att slå under sig arfsmedel. Flera ryktbara rättegångar hafva deraf föranledts; t. ex. om arfven efter markisen Meascaro i Neapel, efter markisen Marcello Durazzo i Genua och efter Porquedd2. En dotter af markis Dur:zz0 hade ingålt i ett det heliga hj:rtats kloster, men lät skenbart lösa sig från sitt klosterlöfte, för att kunna såsom verldslig arfvinge mottaga och fritt bestämma om den rika qvarlåtenskapen. När hon sålunda kommit i besittning deraf, återinträdde hon i klostret, och medförde arfvet dit, såsom sin hemgift åt den bimmelske Brudgummen,. Som Gioberti låtit fullständigt aftrycka rättegångshandlingarne, så fattas icke medel att omotsägligen öfvertyga sig om de skändliga konstgrepp, som jesuiterna begagna för att, på lagliga rättsinnehafvares bekostnad, tillkräkta sig rikedomar. Såsom slutsats af Giobertis forskningar står ovederläggligt fast, ait jesuitismen icke hör till katolicismens väsende; att den tvärtom är menlig för dettas förkofian; att de ädlaste, sina fäders tro ifrigt tillgifna italienare äro jesuitordens häftigaste motståndare, derföre att de känna dess vådliga inflytande, och att det i alla Italiens stater är jesuiterna, som hindra framåtskridandet och söka qvarhålla folket i politisk vanmakt. Enligt intyg af högt uppsatta italienare, af hvilka somliga sjelfva bivistat jesuiternas läroverk, har jesuiterorden två afdelningar: ett yttre ordenssamfund, öfverensstämmande med stiftarens ordensreglor, och ett inre och hemligare, i hvilket blott en jemnförelsevis liten del af ordens ledamöter äro invigda. Det hör nämligen till jesuiternas politik, att såsom ledamöter i sitt samfund äfven äga en och annan man af allmänt erkänd dygd och djup vetenskaplig bildning, för att kunna påpeka dem såsom mönster, vid fråga om jesuiternas karakter och talanger. Dessa utmärkta män äro fullkomligt främmande för ordens hemliga konster. De lefva enkelt och stilla för sina vetenskapliga värf. Såsom sådana känner man den snillrike naturforskaren Biangini i Rom, den nitiske fornorskaren Marchi, som utgifvit ett berömdt verk öfver katakomberna, den ädle Sailer i Landshut, en ifrig försvarare af alla verkliga framsteg och högt aktid äfven af mången protestant. Deras lynne skulle icke kunna förlika sig med en mängd medel, som jesuitismen, enligt påtacliga facta, gillar. Den verkan, som den af Pius IX öppnade tillgången på ett sådant verk som Giobertis Gesuita modernox måste utöfva inom hela katolicismen, bör i hög grad underlätta denne påfves för honom sjelf så vådliga försök att förlama jesuitorden, för att i sinom tid kunna applösa den, så framt icke äfven den, mot all sannolikhet, skulle kunna reformeras. I sitt närvarande skick är den dels ensam, dels genom sina många mer eller mindre hemliga förbindelser och utgreningar, att ans: som det svåraste hindret emot den storartade planen att in en gång göra Rom till civilisationens medelpunkt, och derigenom åt Italien och katolska syrkan samt dennas öfverhufvud vinna ett inlytande, hvars gränser icke låta beräkna sig vå annat vis, än att de skulle kunna blifva vidsträcktare, än under något föregående tidevart