Aftonbladet – 22 september 1847, sida 3

Jsom Gioberti. Han är född i Piemont, till si befattning prest, och vann tidigt högaktnin linom sitt fädernesland, så väl för sina talan ger och kunskaper, som för sin rena karakte; Frimodigheten i hans yttranden ådrog honor likväl en landsförvisning; för någon delaktighe i statsförbrytelser anklagades han icke. Ha for då till Paris och derifrån till Brässel, hvar est han flera år innehade lärarebefattningar oc) förvärfvade sig den högsta aktning. Hans fi Ilosofiska skrifter ådagalade på samma gån: snille, djupa kunskaper och skarpsinnig forsk ningsanda. Konungen af Sardinien lät erbjud honom att få återvända till Piemont, och til och med en pension; men Gioberti undanbac sig begge dessa förmåner. Hans förnämsta arbete, och hvilket låter lä saren kasta en blick på det möjligen nyast målet för ultramontanismens syften, har dei betydelsefulla titeln: Il primato morale e ci vile degli Italiani (Italienarnes moraliska oc medborgerliga förmanskap). Spridt i tusental: exemplar, stegrade det hans landsmäns stolthe och deras tillgifvenhet för den hänförande för fattaren, och verkan af detsamma steg i samm: förhållande, som man allmänt lärde känna han: oegennyttay hans fosterlandssinne och fläcklös heten i hans från all fåfänga skilda karakter Detta Giobertis verk är på en gång filosofiskt historiskt, teologiskt och politiskt. Italiens på nyttfödelse är målet för hans sträfvanden; skildringen af katolska lärans höghet, hvilken han med hänförelse hyllar, är här, som i hans öfriga arbeten, ett af hans hufvudföremål; Rom är, efter hans åsigt, den medelpunkt, från hvilken verldstillståndets ombildning till ett bättre måste utgå, och påfven, såsom katolska kyrkans öfverhufvud, skall blifva den framtida skiljedomaren emellan staterna och folkeb. År 1845 utkom i Bröässel hans Prolegomini del primato morale e civilen. I sin deri anställd: granskning af de ställningar och förhållanden som inverka på samtidens civilisation, upp: trädde han för första gången emot Jesuiterna Sedan han omtalat buru det af Clemens XIV upphäfda Jesu Sällskap, återupplefde under er sednare påfves hägn, visade han att återupprättaren af denna orden icke ärnade på nytt väcka till lifs det 48 seklets jesuitism, med dess rikdomar, dess verldsliga bestyr, dess doktrinela tvister, dess hemliga ränker och hofintriger; utan att man sökte bistånd af Ignati fromma och oegennyttiga lärjungar, vid den moraliska och religiösa restaurationen. Gioberti ådagalägger nu huru den jesuiterna återställande påfven irrat sig i sin förhoppning och att det goda, som redliga och sannt fromma jesuiter förmå, vida öfverväges af det onda, som de öfriga anstifta; att jesuitorden är objelplig; att den återfallit i sina fördna förvillelser, i stället för att genom sina bandlingar bringa dem i förgätenhet; att grundfelet ligger i sjelfva korporationens anda, hvars syften äro förderfliga. Ignatius grundlade, — yttrar Gioberti (prolog. p. 406) — ett kosmopolitiskt samfund, ämnadt att genom snillets, kunskapernas, dygdens och försakelsens vapen bekämpa tidens förvillelser; men den efter hans frånfälle urartade och ännu fortverkande orden är blott ett medel till verldsligt herravälde och till en för mängden bland dess ledamöter förtryckande träldom,. — Författaren erinrar att hans anklagelse icke gäller alla jesuiter, och han varnar från uppfattningen af jesuitismen blott som en munkorden, emedan den står i samband med en otalig mängd orden icke synbart tillhörande skyddlingar, och verkar genom en massa af fremmande korporationer. Jesuitismen — heter det härom s. 109 — skulle vara vida mindre förderflig, om icke så mycket ogräs vore blandadt med det ursprungligen rena utsädet, och dess uppenbara förening med hederligt folk beslöjade de öfrigas brister,. — Med kraftiga penseldrag, som likväl ofta innehålla blotta häntydningar på enstaka vedermälen, skildrar han i sammanhang härmed huru Jesuiterna blanda sigi allt, huru de öfverallt söka hindra civilisaioner, som de anse menlig för sina syften; nuru de uppträda såsom fiender till hvar och n, som icke är dem helt och hållet undergifven; huru de utså tvedrägt och söka bemäkliga sig uppfostringsanstalterna, för att kunna genom dem verka på folket. För att kunna skildra jesuitismen, var det oundvikligt, att framlägga jesuiternas grundsatser, och förhållandet med den hörsamhet, som le, enligt ordensregeln, svära åt påfven. Gioberti visar (vol. II, s. 63) buru deras i början egennyttiga underdånighet för påfven snart urärtade, och huru de sedan införde ett system; PP rIre rr rr A AA AE AA