Aftonbladet – 22 september 1847, sida 2

utgör ett samhälle med lagbunden frihet, nemligen att styrelsen der är till för folkets skull, icke folket för styrelsens; att den fordna föreställningen om regentens ofelbarhet innebär en villfarelse; att vissa kontroller emot de maktägandes gedtycke i hvarje stat äro nödvändiga för att förekomma missbruk; att alla samhällsmedlemmar egentligen måste betraktas såsom berättigade ti!l lika skydd inför lagen, och således ingen klass hafva rätt att nedtrycka den andra; att derföre icke blott vissa klasser utan folket i allmänhet har en oförytterlig rätt att genom ombud deltaga i lagstiftningen samt i besluten om statens utgifter och beskattningen, och att det sökta ändamålet med ailt detta icke kan vinnas, utan att folkets genom representationen uttryckta vilja och önskningar få bestämma styrelsesystemets riktning. Alla dessa sanningar äro numera så erkända och gällande inom den bildade verlden, att äfven styrelserna sjelfva icke förneka dem in abstracto, eller såsom satser, utan, då de ännu af fördomar eller egna intressen motsätta sig deras realiserande, göra detta dels under åberopande att icke vilja lemna ifrån sig något af den makt de fått i besittning, dels under påstående, alt tiden ännu icke är inne och folket icke moget för en friare statsförfattning, dels ändtligen uuder uppsökande af hvarjehanda svepskäl, bestående i förmen!a serski!da omständigheter inom det eller det landet eller i yttre politiska förhåll:nden, som skola lägga hinder i vägen för de reformer, hvilka nationerna påyrka. Med kännedom af det retande behag, som; ligger i besittningen af allt slags godtycklig makt öfver andra, är det äfven litt förklarligt, om de fleste, som inneheafva en sidan, i det längsta. streta emot att släppa efter något deraf, emedan dertill fordras cn mer än vanligt upphöjd själ, som ganska få besitta. I Men om en ftidningsskrifvare i våra dagar uppträder, för ait rent af såsom doktrin upp-j ställa satser, som stå i strid emot de ofvannämnda redan antagna politiska begreppen, utropar dessa sednare såsom vådliga för samhällenas bestånd och öfverhopar dem, som söka göra dem gällande, med de mest intoleranta beskyllningar, utgifvande deremot sig sjelf och ett litet liktänkande koiteri såsom de enda visa cch förutseende i samhället, så är det påtagligt alt en sådan man antingen handlar emot bättre! vetande, eller är helt och hållet efter sin tid och ingenting lärt af verldshändelserna, utan kan, såsom någon författare vid ett tillfälle yttrat, liknas vid en yrvaken brandvakt, som försofvit sig långt inpå morgonen, samt vid åsynen af solskenet tror att elden är lös och ropar efter brandsprutorna. Uti ett förhållande, sådant som vi här framställt, ligger hela nyckeln till det f.ctum att de publicister, som på den sednare tiden hos oss uppträdt såsom organer för de konservativa åsigterna, icke kunnat vinna någon popularitet eller inflytande; och tidningen Tiden har härpå gifvit det sista och mest evidenta exemplet. Det behöfves icke någon djup granskning för att inse och erkänna, att 4809 års lagstiftare velat i regeringsformen nedlägga en anda af ett verkligt representatilt statskick, grundadt på folksuveräniteten, under förutsättning både af elt positift band och ett fullständigt moraliskt inflytande från densamma på styrelsesystemet, men, i förening tillika, med en tillräcklig enhet och kraft åt den verkställande makten. Det är likaledes ett factum, att såväl desse lagstiftare sjelfve, som alla de efterföljande ständerna erkänt, att det mål, som med denna regeringsform söktes, icke kan vinnas utan en sådan reform i nationalrepresentationen, hvarigenom denna kan blifva ett mera sannt och samladt uttryck af nationens tänkesätt i det hela, och icke blott af de delar, som för mnärvarande bilda denna representation. Nu är det otvifvelaktigt, att äfven med antagande af dessa sanningar, hvilka omöjligen kunna bestridas såsom den närvarande tidens utgångspunkt för den politiska diskussionen här i landet, fisnes i allt fall ett ganska stort utrymme för skiljaktiga meningar at mer eller mindre konservatif eller demokratisk riktning. Men för den såkallade konservativa organ, som så oegentligt uppträdt under titel af Tiden, och för dess professor, herr Palmblad, gäller nästan intet af det förestående. Han sätter ännu i fråga allt, ända derhän, att han uppträder så som motståndare till sjelfva det parlamentariska regeringssättet, och i full konseqvens härmed öfverhopar han äfven dem, som i andra länder arbeta på den representativa monarkiens realiserande, med de mest excentriska tillvitelser. Detta är egentliga orsaken hvarföre en sådan tidning, likasom händelsen var med dess föregångare Svenska Biet, icke ens erkännes af SEE SCONES ror SEA ASEA