Aftonbladet – 22 september 1847, sida 2

Hon är en oförliknelig varelse, utropade den unge mannen. Det är också min tankax, svarade Kneebone, som återigen anlitade snusdosan och derigenom undgick den vredgade blick, som ynglingen slungade åt honom. Det är ännu en fråga jag ville göra er, min herre, sade främlingen, så snart han hunnit besegra sitt missnöje; och jag vill derefter icke vidare besvära er. Ni talte nyss om en ung gosse, som herr Wood hade uppfostrat. Efter hvad jag vill minnas, var det två. Hvart har den andre tagit vägen? ;Hvad! ni kan omöjligt mena Jack Sheppard? ropade klädeshandlaren förvånad. Just så var gossens nammn, svarade främlingen. Jag gissade straxt af er klädsel och ert sätt, att ni måste ha varit länge frånvarande från ert fädernesland,, sade Kneebone; och nu är jag fullkomligt öfvertygad derom, ty eljest kunde ni aldrig ha gjort en sådan fråga. Jack Sheppard är ett talämne och en förskräckelse för hela staden. Fruntimmerna kunna ej sofva med lugn i sina sängar för hans skull och karlarne våga ej alls gå till sängs. Han är den mest tilltagsne och mest skicklige inbröttstjuf, som någonsin brukat en kofot. Han bara skrattar åt reglar och bommar; och ju sorgfälligare ni söker skydda ert hus mot hans besök, ju säkrare kan ni vara att ådraga er ett inbrott. Hans bedrifter och hans rymningar ur arresterna äro i hvars mans mun. Han har varit insatt i hvart enda fängelse i hufvudstaden och har brutit sig ut öfver allt; han skryter, att