Aftonbladet – 22 september 1847, sida 2

BROTT OCH FATTIGDOM. (Forts. fr. gårdagsbl.) De fattigas antal. För att komma detta på spåren, gifves in-let annat medel, än att rådfråga de officiella uppgifterna härom, eller med andra ord: att söka i tabellkommissionens berättelser. Härvid bör jag erinra, att tabellernas siffra icke får vara den enda vägledningen för omlömet, ej derföre att denna siffra är oriktig, in mindre derföre, att den vill missleda, men lerföre, att olika uppställningsgrunder kunna leda till högst olika resultater. För 30 år sedan t. ex. upptog man under rubriken förmögna hushåll dem, som ansågos hafva ett öfverskott af 3500 rår, sedan de bestridt sina årsutgifter; behållne dem, som egde mindre, men ej behöfde skuldsätta sig, och fattige dem,som blott med svårighet togo sig fram, deribland äfven fastighetsegare, som nödgades göra skulder, och slutligen ulfattige dem, som måste lefva af andras understöd. Hvar och en lärer finn2z2, att denna beräkningsgrund var högst bristfällig och osäker. Man har derföre i sednare år vidtagit en annan, och rumera fördelas hushållen i fyra klasser: sådana, som af egna tillgångar ega mer än hvad till deras upochälle erfordras — sådana, som af egna melel eller arbete ega jemnt sitt uppehälle — sådana, som endast deraf ega en del — samt indteligen sådana, som för bristande arbetsförmåga och i saknad af egna tillgångar helt och hållet försörjas genom allmänna eller enskildas gåfvor och understöd. Ville man jemnföra förhållandet emellan 48413 och 4840, så komme man härigenom till det högst besynnerliga resultat, att förra året var de förmögna hushållens antal 40,044, men det sistnämnda 54,794; de skulle således ha mer än femdubblats. De utfattiges åter, som år 4845 var 75,982, hade år 4840 nedgått till 32,963, hvilket sålunda skulle bevisa förmögenhetens bögst betydliga tillvext och fattigdomens nästan lika stora aftagande. Detta ör likväl beklagligen på ingendera sidan fallet, och man torde således göra bäst i att helt och hållet anderlåta all dylik jemförelse, såsom ledande ill ingen säker upplysning. Sjelfva fattigdomens statistik torde äfven vara svår, nästan omöjlig, att med någon trygghet uppgöra, emelan man icke kan anställa någon allmän beräkning öfver mängden af de nödställdes sjelförvållade fattigdom, eller hvad andel yttre, af dem oberoende, anledningar ega deri, eller huruvida de icke med flit och god vilja skulle kunna undvika att falla välgörandet till last. Dock må statistikens siffra icke med missaktning förbigås, ty om hon icke alltid säger diekt hvad man vill veta, gifver hon dock icke ällan en vägledning till kunskapen derom, som nången gång blir vida säkrare, än den omelelbara uppgiften. Sådant är äfven fallet här. Vi vilja hålla oss till det faktiska: de egentiga fatlighjonen, de, som det närmast åligger let allmänna att försörja. ) År 4843 beräknades de till 86,009 och hade Tr 18335 ökats till 424,348, hvaribland de s. t. Pauvres Honteux ej voro upptagna. Inom lenna kategori funnos likväl de som underållas af sina barn eller andra,år 1843 19,348 och 20 år sednare 37,026, således nära dubelt. Vidare fosterbarn på barnhus eller hos andra upptagna, det ena året 40,464 och det andra 16,492. Ganska riktigt har roan, vid len sista quinquenniitabellens uppgörande, eler för 41840, anmärkt, att den första kategorien icke är rätt styliserad, emedan sådana ) Jag ber läsaren observera, att alla här förekommande tabellariska beräkningar och sammazaställningar, hemtade ur quinquenniitabellerna, ej gå längre än till 1840.