Aftonbladet – 22 september 1847, sida 2

han har der arrenderat en jordegendom. Om ni rider ut dit — och stället förtjenar verkligen att ses, ty man har der en af de skönaste utsigter öfver hela Londons omgifning — så kan ni vara säker att träffa honom. Jag såg honom i går, och han sade mig, att han icke skulle fara hemifrån på en hel vecka. Han var inne hos mig på återvägen från Bedlam, der han hade varit och besökt den arma fru Sheppard. Jacks mor? utropade den unge mannen. ,Himmelske Gud! är hon på dårhuset? Det är hon visst, svarade klädeshandlaren med sorgsen min. Hennes sons missgerningar hafva bragt henne dit. Huru bedröfligt, att straffet för hans brottslighet skulle drabba henne! Den stackars olyckliga! hon var nära att dö af förtviflan, då hon fick veta att Jack hade röfvat sin mästare; och det hade varit väl för henne, om så skett, ty alltsedan den dagen har hon aldrig återfått sitt förnufts bruk. Hon fantiserar beständigt angående Jack och hans far och den bofven Jonathan, hvilken, så vidt man kan sluta af hennes osammanhängande tal, hon tillräknar allt sitt lidande. Jag beklagar henne af innersta bjerta. Men under sin smärtfulla tillvarelse har hon funnit en pålitlig vän i herr Wood, som förskaffar henne alla möjliga beqvämligheter och besöker henne esomoftast. Jag har till och med hört honom säga, att, om det icke vore för hans hustrus skull, så ville han gerna herbergera henne under sitt eget tak. Det kan man kalla en verklig Samaritan.p