Aftonbladet – 21 september 1847, sida 2

vennes sinneslugn. Han stannade ett ögon-, lick, nästan färdig att vända om, och såg åt len sidan der bykyrkan var belägen, hvars torn yntes mellan träden. Kråkorna hördes kraksa Då grenarna, och hela naturen tycktes vaknad ill sällhet. Från detta lugna fridfulla skådepel föll Jacks öga på Jonathan, som, sittande hå grindstolpen under skuggan af ett gammalt! räd, tydligen bevakade honom med sina blickar. Ett ironiskt leende spelade på tjuftagarens läppar, och gossen, som blygdes att visa sig! obeslutsam, fortsatte sin väg. Sedan han en stund klappat på dörrn förgäfves, föll det honom in att försöka låset, och till hans förundran gick det opp. Han steg in, med en hemsk aning att något bedröfligt skulle möta honom. En katt kom och strök sig emot honom, i det samma ban inträdde, och tycktes med sitt jamande vilja be honom om föda. Det var det enda ljud han hörde. Jack var i början nästan rädd för att tala; men slutligen fattade han mod och ropade: ,Mammal, ,Hvem är det? frågade en svag röst ifrån sängen. Er son, svarade gossen. Jack!y. utropade enkan, i det hon satte sig opp i sängen, och drog undan sparlakanen. År det verkligen ni, eller drömmer jag? Ni drömmer inte, mamma, svarade han. nJag kommer för att taga afsked af er, innan jag lemnar denna ort, -och-underrätta er, att jag befinner mig väl ,Hvart ärnar ni er? frågade modern. Jag vet knapptr, svarade Jack; men här är jag inte längre säker. Jag vågar ej dröja. Ack det är santn,. återtog enkan, hos hvilken alla de förfärliga minnena från föregående dagetri på en gång vaknade; jag kommer ihåg nu. — Jag vill inte uppehålla er länge. Men säg mig bara, hur ni har kommit ur arresten,