Aftonbladet – 20 september 1847, sida 2

som midt på dagen. En gles dimma låg öfver strömmen, och gaf åt de få båtar, som der rörde sig på denna tid af natten, ett spöklikt utseende. Då man nalkades London-bron, hviskade tjuftagaren åt van Galgebrok, som satt vid styret, ait han skulle taga vägen under en viss hvalfbåge, nära Surrey-stranden. Skepparen lydde, och båten passerade igenom den anvista öppningen. Under det roddarne kämpade med de brusande vatitenhvirflar, som uppkommo af fallet nedanför bron, märkte Jonathan, att Trenchard skakades af en ovilkorlig rysning. Ni kommer ihåg den der plattformen, sir Rowland yttrade han med ondskefull mine. Ni har väl ännu i minne hvad der tilldrog sig för tolf år sedan ? Mycket väll svarade riddaren och rynkade pannan. Men hvad är det der! ropade han, och pekade, på ett mörkt föremål, som flöt ibland de skummande böljorna nära intill båten, och som hade en förfärande likhet med ett menniskohufvud. Jag skall se efterp, yttrade tjuftagarer, och utsträckande handen, upptog han det mörka föremålet ur floden. Det befanns verkligen vara ett menniskohufvud, ehuru knappt ett spår af menskliga anletsdrag syntes återstå. Här och der sutto ännu små köttflingor qvar vid benen, och det vattendrypande håret, som hängde ner öfver hvad som fordom varit ansigtet, gaf åt det hela ett ännu rysligare utseende. Det är en riksförrädares bufvud, sade Jonathan och lade synnerlig vigt på ordet. Vinden har blåst ner det från någon spik här ofvanföre på bron. Jag vet inte hvems hjernlösa skalle det är, men det duger alltid för min samling.v Och dermed slängde han det vårdslöst på botten i båten. Efter denna händelse vexlades intet ord vidare mellan båtens passagerare, förrän de kommo i sigte af slupen, som låg för ankar vid Wapping. Här såg man genast af den skara sjömän i holländsk drägt, som trängdes med hvarandra på fartyget, att besältningen var färdig att hissa segel; båten lade till, och scdan