de smutsiga uppträden, hvartill hon nyligen varit vittne! På alla sidor visade det vidsträckta landskapet de herrligaste och mångfaldigaste utsigter. . Strax nedanför kullen, der hona stod, låg Willesden — den vackraste och mest isolerade by i hufvudstadens grannskap — med dess tätt spridda bondgårdar, dess ståtliga lador och dess gamla grå kyrktorn, som stack fram ur en skog af kråkbebodda träd. Till denna ort ställde nu fru Sheppard sin gång. Snart kom hon till sitt eget hem, en liten hydda, belägen vid ändan af byn. Den första omständighet, hvarpå hon vid hemkomsten fästade sin uppmärksamhet, var af elak betydelse: hennes klocka hade stannat — stannat just på samma timma, som hon lemnat Myntei! Hon hade icke mod att draga upp den. Sedan hon tagit någon förfriskning och ombytt kläder, beredde hon sig att gå i kyrkan. Hon hade nu lyckats så vida lugna sitt sinne, att hon kunde besvara grannarnes helsningar, då hon mötte dem på vägen till helgedomen — med sansad, fastän bedröfvad min. Alla gamla landskyrkor äro vackra, men Willesden är den vackraste vi hafva sett; och på fru Sheppards tid var den till och med vackrare än nu, sedan förbättringslustena gå:t något för raskt till väga med förändringar och reparationer. Med ett eller två undantag, voro der inga särskilda, kyrkstolar; och emedan det var föga kommuhikatioa med. London på den tiden, voro bänkarna nästan utäslutande upptagna af byns invånare. På en af dessa bänkar, vid ändan af den från prediks!olen mest aflägsna gången, tog enkan sin plats och egnade sig med brinnande -ifver åt sina gudaktighetsöfningar. Gudstjensten hade nyss börjat, då hon blef störd i sin andakt genom en persons inträde, som tog sin plats midt emot henne och som försökte ådraga sig hennes uppmärksamhet genom en mängd små konstgrepp och genom den lika oförskämda som förolämpande blick, hvarmed han oupphörligt betraktade henne. Denne person — som var ingen annan än herr Knee-! bone — hade hon redan lärt känna tillräckligt, emedan hon flere gånger varit nödsakad att!