Aftonbladet – 17 september 1847, sida 1

met, och för att hafva en ursäkt för sitt qvarstannande der, begärde hon något att dricka. Uppassarne voro för ögonblicket för mycket sysselsatta för att gifva akt på henne, och hon skulle således haft tillfälle att obemärkt öfverskåda hela sällskapet i stora rummet genom ett litet fönster på dörrn, som var betäckt med en -gardin, den hon kunde efter behag draga från och till, om icke utsigten blifvit stängd för henne derigenom, att Baptist Kettleby stod i hela sin ståtliga längd midt för det lilla fönstret och hindrade henn2 att se något annat än hans rygg. Myntmästaren, i sin dubbla egenskap af guvernör och värdshusvärd, hade stigit upp på en stol och höll till sina gäster ett tal, som fru Sheppard emot sin vilja blef tvungen att afhöra. Mina herrar myntinvånare, sade talaren, när jag först utnämndes, för några och femtio år sedan, till det vigtiga embete jag bekläder, då funnos ännu på andra sidan strömmen tre särskilda tillflyktsorter för den förtryckte och förföljde gäldenären., Det är oss bekanty, ropade flera röster. På den tiden, mina herrar, fortfor mästaren, hände en gång, genom en serskild tillfällighet, att erkehertigen af Alsatia, fursten af Savojen och satrapen af Salisbury-court möttes här på Tre Skoflar. Att vi gjorde oss en rolig afton, kunnen j lätt förstå; ty fyra sådana monarker komma icke ofta tillsammans. Nå väl, under det vi rökte våra pipor och slungade i oss vår punsch, vände sig Alsatia till mig och sade: Mynt, sa han, ni har mycket bra här — Ganska bra, sa Jag; ni, har inte sämre, ni, på Gråmurkarna — Åh io, sa han, det är dåligt — Hur så? sa jag. — Det är allt förbi med oss, sa han; de ha tagit af oss våra rättigheter — Det kan de nte, sa jag. — De har gjort der, sa han. — De kan inte, säger jag er, sa jag med någon