Aftonbladet – 17 september 1847, sida 1

häftighet; det är olagligt. — Olagligt eller ej, ropade Salisbury-court och Savojen på en gång, så är det sant. Vi komma att bli ett rof för de Philisteer, och nödgas bli ärliga för vårt sjelfförsvar. — Ingen fara med det, tänkte jag. — Jag inser nog, hur det kommer att gå, anmärkte Alsatia; alla menniskor komma att betala sina skulder, och ingen tänker mer, att något annat sakernas tillstånd är möjligt) — Jag vill inte höra talas om sådant, sa jag, och slog näfven i bordet, så stt hvarje glas klipgade; och jag vet ett sält att förekomma det — Hvad är det för ett sält, Mynt? frågade alla tre. — Jo, det skall jag säga er: häpg hvar polisbetjent, som sätter sin fot inom ert område, och ni är räddad, sa jag. — Det skall vi göra, sa de, och fyllde sina glas, och sågo så barska ut, som kung Georgs gardesgrenadierer; er skål, Mynt, för ert goda råd. — Men hur gick det, mina herrar? så stolt de talade, och så barska de sågo ut, så gjorde de ingenting; de hängde icke polisbetjenterna; och hvar äro de nu sjelfva? : Ja, hvar äro de? upprepade hela sällskapet med en ton af harm och begabberi. Mina herrarl) återtog myntmästaren med högtidlig stämma; frågan är lätt besvarad: de finnas ej mera till. Hade de hängt polisbetjenterna, så hade polisbetjenterne icke hängt dem. Vi hafva sjelfve befunnit oss i alldeles samma ställning. Angripna i våra heligaste rättigheter genom en nedrig, olaglig, grundlagsstridig författning, som blifvit utfärdad under usurpatören Wilbelms af Oranien regering (ty jag bör anrfärka, att om vår rätta konung hade suttit på thronen, skulle denna orättvisa akt aldrig erhållit konglig stadfästelse, emedan Stuarterne — Himlen bevare dem! — alltid togo gäldenärerne i försvar); angripna, säger jag, på ett så ovärdigt och skymfande sätt, skulle äfven vi varit förlorade för alltid! Men det tappra mot