Aftonbladet – 15 september 1847, sida 2

stås vara, så vet jag inte hvad jag gör till slutet; men att börja med, rifser jag ut ögonen på henne. Då fru Wood var i denna sinnesförfat!ning, är det lätt begvipligt, att det sätt, hvarpå hon mottog enkan, som nu infördes i rummet af Winifrid, ej kunde vara särdeles välvilligt och uppmuntrande. Under det hon steg fram, skärskådade snickarfrun henne ifrån bufvud till fot, i hopp att finna någonting att klandra i hennes utseende eller klidsel. Men hon missräknade sig. Fru Sheppards klädsel var ytterst snygg och ren, men mycket enkel, af det simplaste tyg, och utan alla slags grannlåter. Den erbjöd således ingenting tadelvärdt; och hennes skick var så ödmjukt, bennes blickar så blygsamma, att, om hon hade va:it ful, skulle hon möjligtvis undgått de ondskefulla pilar, som voro färdiga att riktas emot henne. Men olyckligtvis var hon skön, och skönheten är ett brott, som en svartsjuk qviona aldrig förlåter. Emedan tid och omständigheter hade åstadkommit en märkvärdig förändring i den fattiga enkans utseende, torde det icke vara ur vägen att här lemna någon underrättelse derom. Då vi först framställde henne för läsaren, var hon en usel och förstörd varelse; med osnygg klädsel, vilda blickar och afmagrad kropp. ;Nu var hon raka motsatsen af allt:detta. Hennes drägt var, som vi nyss sagt, sjelfva renligheten och enkelheten. Hennes växt, ehuru fin och spenslig, hade all den yppighet som helsan medför; och hennes hy, fastän blek som förut, hade ingenting qvar af den sjukliga färg vi tillförene anmörkt; dess utomordentliga hvithet gjorde tvärtom ett betagligt afbrott emot de mörka (ögonbryn, och ännu mörkare ögonhår, som beIskuggade ett par ögon, hvilka hade tilläfventyrs förlorat något af sin ursprungliga eld, men vunnit oändligt mycket mer genom den milda och stilla låga, som trädt i des; ställe. En af de