Aftonbladet – 15 september 1847, sida 2

Häromdagen nämndes i denna tidning, efter någon annan, såsom en sällsynthet, att ett hafre-ax i Danmark innehållit 440 och ett i Norge 142 korn; vi kunna nu såsom ögonvittnen berätta, att på en åker här vid staden, från en enda rot uppskjutit fyra stänglar af nära en manshöjd, å hvilka funnits, af samma sädesslag, ax, som innehållit ett 248, ett annat 202, det tredje 178 samt det fjerde 4292, eller summa 720 korn från en enda rot. ORO SKYDDBSFÖRENINGEN. (Slut fr. gårdagsbl.) Hr Trägårdh uppsteg derefter och uppläste följande föredrag, som åhördes med mycken uppmäirks mhet: Mina Herrar och Damer! Annu en gång har jag tagit mig friheten att för en liten stund få taga Föreningens uppmärksamhet i anspråk. — Den grannlaga, kanske vigtiga fråga, som i dag skall blifva föremål för öfverläggning, påkallar visserligen skickligare talare än jag: och är jag derföre skyldig förklara, det jag ej vill, ej kan, deltaga i diskussionen; men har icke dess mindre trott det vara min skyldighet att tillkännagifva mina åsigter i denna fråga, så mycket mera, som jag tror dem delas af många, som äro födda och lefvat i samma klass och förhållanden som jag. — Öaskvärdt vore också, att i någon mån kunna underlätta Föreningens bemödanden uti dess verksamhet, och måtte flera af mina likar framstå och uttala sina tankar, hvarvid Föreningen torde finna mången ledtråd i åtskilliga förhållanden, som de högre och bildade klasserna ej kunna känna. — Men, om mina åsigter i väsendtlig mån, kanhända helt och hållet, skilja sig ifrån Sällskapets, må det få tillskrifvas min individuella uppfattning; och får jag tillika förklara, det jag ej i något afseende anser mig qvalifierad elier befogad att uttala hela arbetsklassens öfvertygelse; samt tillägga det mitt yttrande ej Aan, ej bör inverka på öfverläggningens forteller utgång: skulle det likväl lyckas mig att meddela något som kan vara Föreningen till nytta, blefve det min högsta tillfredsställelse; i motsatt fall, får jag på förhand bedja om ursäkt derför, att jag ändamålslöst upptagit en dyrbar tid. Som jag ej känner det lagbud den ärade motionären vill åter uppkalla till verksam efterlefnad, torde det passa mig bäst att tiga derom: derföre vill jag endast inskränka mig till några reflexioner öfver de orsaker, som efter min uppfattning hufvudsakligast ligga till grund för den stora osedlighet, som Hr Hofpredikanten Wenström genom Skyddsföreningens åtgärder vill söka hämma och förekomma. — Denna osedlighet har väl ej så nyss . börjat, utan den har tvertom existerat hela historien igenom, ja, sjelfva den Heliga Skrift ger många exempel på dess tillvaro i så väl gamla som nya testamentet. Fråga är således, inom hvilka samhällsklasser den har varit och är störst, och hvar reform mest och först är af nöden. Hvad Hr Hofpredikanten Wenström med motionen egentligen åsyftat, har jag ej rätt väl kunnat fatta: likväl måste jag taga för gifvet, med hänseende till hars allmänt erkända upphöjda och menniskoälskande tänkesätt, att han dermed önskat åt den förförda, vilseledda, fattiga och värnlösa qvinnan förskaffa rättvisa och upprättelse. En annan fråga torde blifva om det i motionen åberopade lagbudet gör tillfyllest hvad dermed åsyftas. Helt nyligen uppstod ett samtal emellan en upplyst, lärd och allmänt aktad man och mig, i anledning af ifrågavarande motion, dervid han bland annat yttrade, det han trodde, att, inom de arbetande klasserna vore osedligheten obegränsad, och att qvinlig dygd och ärbarhet der väl knappast vore att finna Jag, både förvånad och förolämpad af ett sådant antagande, svarade, hvad som i sjeifva verket äfven är sannt: att de högre ganska litet känna eller vilja känna, huru det är inom de arbetande klesserna; ty finnes någorstädes qvinlig dygd och ärbarhet (och det finnes, trots osedligheten, mera än man synes vilja tro), må den lika snart sökas bland arbetsklassen som bland de högre; och är den der så mycket mera aktningsvärd, som skilnaden uti handledning och uppfostran är stor. Den arbetande qvinnan är ifrån spädaste barndomen lemnad så godt som åt sig sjelf, hon umgås och lefver dagligen i sällskap med ynglingar och män af sin klass. — Den bättre lottade qvinnan har ifrån barndomen, och hela lifvet framåt så godt, stundeligen ledsagare och beskyddare, hon kan ej en gång gå ensam på en offentlig promenad, på spektaklet, eller på gatan, helst sedan det blifvit mörkt om aftonen. Den arbetande och synnerligen den tjenande qvinnan måste ensam ut, så väl i ena som andra fallet. Hvar är den största förtjensten att gå fram sin väg i all ärbarhet? Likväl är det en ganska ringa del af olagligen tillkomna barn, som härleder sig ifrån föräldrar, båda tillhörande arbetsklassen. Jag är fullkomligt öfvertygad att, om de förmögnes och bildades qvinnor vore lemnade så åt sig sjelfva och så biottsällda som de arbetande qvinnorna, skulle äfven de blifva offer för passionen och sveket; och de blifva det, icke dess mindre, rätt ofta. — En betydlig del af de barn som befolka barnhusen härstamma ifrån bättre föräldrar; men den bättre och förmögnare qvinnan har merändels den fördelen framör den arbetande att lättare kunna dölja sin olycka och sin skam. Vare detta sagdt med all aktning för qvinnan; ehvad hon är född i palatset eller kojan, är hon alltid den svagaste, och sällan om någonsin är det väl hon som gifvit första anledningen, men — qvinnan är dock alltid qvipna.n Vill man nu göra sig mödan se litet närmare på saken skall man finna, att minsta antalet olagligen tillkomna barn äro af arbetande klassens män och qvinnor, utan äro de flesta af bätre och förmögnare män och fattiga qvinnor, som blifvit nog olyckliga att på sin lott få en af skaparens herrligaste gåfvor, skönhet och behag, hvilka gåfvor ofta blifva oskyldiga orsaker till deras olycka, då annars egandet deraf af hög och låg anses som den största lycka. De arbetande qvinnorna äro i dubbelt hänseende