Aftonbladet – 9 september 1847, sida 3

Var inte rädd, svarade Thames och tog sin hatt. Kom nu och låt oss gå. De begge gossarne voro just i begrepp att stiga trapporna utföire, då de hörde herr och fru Woods röster der nere. Stormen tycktes nu vara förbi, ty de samtalade mycket vänskapligt med herr Kneebone, som just höll på att taga afsked. Jag är ganska ledsen, min värda vän, att något missförstånd kunnat uppkomma mellan oss,, yttrade klädeshandlaren. Låt oss inte tala mera deromp,, svarade Wood med den försonliga röst, som tycktes antyda att han erkände sig hafva haft orätt; )er förklaring är fullkomligt tillfredsställande., Vi vänta er i morgon,, sade fru Wood; men var då så god och tag inte med -er någon främmande — isynnerhet inte Jonathan Wild.n Nej, var säker på det,, skrattade Kneebane. Men, apropos: af Jonathan, så måste vi vara betänkta på den der gossens, Thames Darrells, trygghet. Jonathans. hotelser äro ej att förakta. Innan morgondågens sol uppgår, är den bofvena i verksamhet, lita på det. Haf derföre ett vaksamt öga på gossen, och lemna honom inte ur sigte, under hvad förevändning som helst, förrän jag kommer. Hör ni? hviskade Jack. Jsg hör, svarade Thames med lika låg röst; vi ha ej ett ögonblick att förlora. Akta ni bara er sjelf, sade Wood; pjag skall nog akta Thames. Det är ingen ond dag, den som har en god ändalykt. God natt! Gud välsigne erl) Derpå skakade man hvarandras händer, med förnyade ursäkter och vänskapsförsäkringar å ömse sidor, tilldess slutligen herr Kneebone afläsnade sig. pSåledes misstänkte ni mig ändå verkligen? yttrade fru Wood till sin man med en ton af