Aftonbladet – 8 september 1847, sida 2

det af sin belägenhet och tillika rättvisare uppskatta den ståndaktighet, den tålmodiga undergifvenhet för Försynens skickelser, hvarmed nödställda likar, serdeles den arbetande klassens fattiga, i allmänhet underkasta sig försakelsen. Af huru mycken vigt endåst denna omständighet är, inses lätt, när man besinnar huru ofta den olycklige, som är nära att duka under för elöndet,-af sina bättre lottade medmenniskor afspisas med köld, bårdhet, ja, stundom till och med löje eller hån, när han anropar deras medlidande och bönfaller om hjelp. Detta skulle mera sällan inträffa, om de båda första samhällsklasserna gjorde sig något förtroligare med det fattigare folkets försakelser och mödor — om de, något oftare än nu är failet, kastade en blick i armodetis hydda. Ty skön är tillfredsställelsen att kunna lindra lidandet och nöden, skönt är medvetandet att hafva borttorkat tåren, som sköljer den hurgrandes kind! Och i hvilket menniskobröst skulle väl klappa ett hjerta, fullkomligt känslolöst för detta lidande? Hvem skulle ej räkna de ögonblick tili de skönaste i sin lefnad, då man med en ringa uppoffring lindrade den lidande mensklighetens elände? Må vi derföre, till de bättre lottade samhällsmedlemmarnes rältfärdigande, antaga: att det dels är okunnighet om det fattigare folkets försake!ser, dels — och hufvudsakligast — misstroendet att hvad som giflves ej användes på ett värdigt sätt, som är orsaken att den enskilda bjelpsamheten stundom är hbårdragen; men deraf följer äfven att om dessa begge orsaker blefve undanröjda, så skulle säkert ett annat förhållande uppkomma. Det är just till detta mål fruntimmersföreningen i Upsala syftar; den vill närma medelklassen till det lägre, fattigare folket, vill med menniskoälskande hand knyta ett band mellan armodets barn och de bättre lottade. Den vill gifva med mildt deltagande, men tillika förvissa sig om huru gåfvan användes; den vill icke blott lemna något af hvad dess medlemmar kunna undvara; den vill gifva hvad som är mer: goda råd, tillsyn, rätte!se och uppmuntran. Men Upsa!a fruntimmersförening är icke ensam uli denna ädla verksamhet. I städerne Götheborg, Carlskrona, Malmö, Halmstad, Christianstad, Carlstad, Gefle, Fablun, Nora, Söderköping, m. fl., lära äfven likartade filantropiska sällskaper bildat sig, och den nyligen instiftade Skyddsföreningen i hufvudstaden har äfven, ehuru med en mera utvidgad plan för sin verksamhet, i flera afse2nden utgått från samma principer som förrnämnde stiftelser. Denna utsträckning af planen består uti skyddsföreningens hufvudsakliga syfte att åtaga sig ett slags moralisk vård öfver fångar i häktena, samt att bereda sådana, som utstålt sitt straff, möjlighet att upprätta sig från fallet, samt att på ärligt och rättskaflens sätt söka sin utkomst och återvinna samhällets förtroende. Dylika föreningar hafva redan länge varit verksamma till mensklighetens gagn i endra länder. I England instiftade fru Elisabeth Fry år 4846 den första brittiska Fruntimmersföreningenn, som till en början endast sträckte sin vård till de qvinliga fångarna uti fängelset Newgate, men sedan har dess verksamhet sträckt sig till de trenne Londonska fängelserna Borough Compter, Giltspurstreet Compter och White Cross Street, samt fängelserna i Bedford, Bristol, Carlisle, Chester, Coichester, Coventry, Derby, Dumfries, Durham, Edinburg, Exeter (i dess två fängelser County Gacl och County Bridewell), Knutsford, Lancaster, Liverpool, Norwich, Nottingham, Plymouth, Yarmouth och York. Samt uti Irland i Dublins tvenne fängelser (County Gaol och City Prison), uti Cavan Clonmell, Dundalk, Ennis, Galloway, Louth och Skigo. Efter mönstret af den brittiska fruntimmersföreningen, ha sedan bildat sig dylika uti Bern, Genef och Turin, m. fl. — Är 4823 instiftades i Holland det första sällskap för frigifna fångars förbättring af W. H. Suringar, en man som gjort sig känd för ädelt nit och outtröttlig verksamhet i denna riktning. Genom detta sällskaps försorg hafva öfver 3000 lösgifna fingar erhållit arbetsförtjenst, samt blifvit återförenade med samhället. Herr Suringar besökte Sverige år 4836, och inhemtade då en noggrann kännedom om våra fängelser, samt inlemnade till vederbörande en memoire öfver ämnet, innehållande förslag till förbättringar. Denne ädle, välgörande man fattade, under sin vistelse härstädes, en så stor