Aftonbladet – 6 september 1847, sida 3

läran FORN-HISTORIENS BETYDELSE FÖR VISSA GRUNDBEGREPP I DE RELIGIÖSA IDETERNA. Stockholms publik afhörde i våras med stor tillfredsställelse en kedja af föreläsningar öfver Skandinaviens fornhäfder och urtillstånd, af professor Nilsson. Det är ett påstående, hvars sanning mer och mer afslöjar sig, att vår nords garnla historia, och icke blott den, utan i allmänhbet hela vår civilisations historia, hvad angår sjelfva urbegreppen, utgångspunkterna och de första utvecklingsstadierna, med tiden kommer alt skrifvas om. Med andra ord: forskningar af alla slag, så väl historiska som geografiska och ethnogrefiska, uppdaga mer och mer nödvändigheten, att sa en mängd gamla förhållanden i en annan dager och efter ett djupare uppfattadt betraktelsesätt, än i många fall hittills skett. Delta är så mycket vigligare, som saken visar, sig vara af största betydelse för rätta insigten om ett antal, ända in i vår tid qvarvarande, mycket gängse och mäktiga föreställningar, som derigenom frams!å i förändrad mening. Af alla sådana tänkesätt intaga de religiösa första rummet. Det måste vara utomordentligt maktpåliggande för civilisationens rening och ej blott samhällsskickets, men hela den högre och inre bildningens höjande, att härå! egna uppmärksamhet. Det är i sig sjelf klart, att mycket på detta omätliga och ännu bhalfdunkla fält måste vara hypothetiskt, bestå förslagsmeningar och utkast. All historisk sanning har från början icke kunnat vara annat, eller åtminstone cj utgå från annat, innan der genom fortsatta forskningar förmått skaffa ett större ljus öfver frågorna. Det hypothetiska är således fullkomligen berättigadt, vigtigt och all uppmärksamhet värdt, så fort det, med uppgifvande af sina skäl, dock tillika icke påstår sig vara annat än förslagsmeningr, ända tills det hinner utbilda sig till säkerhet och data. Det hypothetiska ör då lika ärligt, som nyttigt; och rättast sagdt oumgängligt. Prof. Nilssons undersökningar hade endast etbnogrefiska och geologiska föremål: ej religiösa, om icke såsom blifvande slutföljder on gång. TImedlerid finnas andra fornbistoriska undersökningar, som i åtskilliga fall sträcka sig ännu längre tillbaka än Nilssons, och som tillika förändra sjelfva grunderna och utgångspunkterna för de hedniskt religiösa föreställninVi hafva ansett det icke sakna intresse för åtskilliga af våra läsare att taga del af dessa slags undersökningar om vår Fornverld, som till flere af sina ur-tankar sträcker siz ända in emot vår tid, i flere länder. Vi meddela här något deraf ): Den skandinaviske Balder står i spetsen för sjelfva det goda, det himmelskt oskuldsfulla och välgörande, som slutligen föll, dödades och uppbrändes på det af de öfrige gudarne tillredda bålet; då Bals dyrkan i Syrien deremot utgjorde en vild, förskräcklig Molorhs-tjenst, der menniskor brändes till offer it Bal. Denna anmärkningsvärda åtskillnad tyder på ett historiskt förhållande, som har följande förklaripg. Balsbranden är en urgammal påminnelse om de grufliga vulkaniska utbrott, de fenomener af eld, som åtföljde vår planets sednaste omstörtnings-katastrof, den stora floden,. Det var den Vulkanism som stod i oskiljaktigt sammanhang med Neptunismen, Kataklysmen, hafvens störtande öfver landen vid Jordens i och med polförändringen skeende omvältning till en ny rotation. Det hemskt förskräckliga intryck, som denna verldshändelse måste hafva gjort på den lilla återstod af menniskor, hvilka ur den allmänna förstörelsen, elden och vågorna räddade sig, inpreglades djupt i religionsföreställningarne hos de folk, som uppspirade af de öfverblifne. Den katastrof, som öfvergått jorden och menniskoslägtet, i stället för att fattas såsom en fysisk utvecklingsprocess, en planetarisk och tellurisk tilldragelse (hvars förkloring, på elektro-magnetiska grunder, blifvit möjlig genom vår sednaste tids chemiska och geologiska upptäckter), togs af de förstörda och i sjelfva väsendets grundvalar uppskrämda menniskorna såsom ett prof på Gudomens vrede: ) Utdrag ur: Bref, Om den Skandinaviska Nordens betydelse för Europas Fornhistoria, sid. 6 i De Dödas Sagor,. JEg 1845.