Aftonbladet – 6 september 1847, sida 3

äro den enda måttstock, efter hvilken den sannt bildade dömmer sina medmenniskor. Vägen är öppnad för alla, och till och med brottslingen kan genom arbete och redbarhet åter höja sig igen och vinna medborgares aktning. Kortligen, i vår tid närmar den sig alltmer utbredande upplysningen de olika samhällsklasserna till hvarandra, och dess mål tyckes vara att bereda allas väl. Också börjar det rätta erkännas för sanning och sanningen att utkräfva sin rätt. Dessa tankar påträngde sig oss då vi af Stockholmsbladen sågo att våra judiska landsmän ingått till Regeringen med en anhållan att blifva tillerkända de förmåner och rättigheter, hvilka eljest tillkomma hvarje samhällsmedlem, och de, hvilkas åsigter icke skymmas af lumpen egennytta eller föråldrade begrepp, skola säkert erkänna billigheten och rättvisan af judarnas anspråk. Imedlertid har icke ännu öfverallt fördomen vikit för bildningen, men dess motståndare våga sig sällan i öppen fejd — och hvarje sådan strid, om tappad eller vunnen, blir dock alltid slutligen en seger för det sanna och rätta, ty framåt vill tiden — och ve dem hvilka söka hämma den! Det är ett faktum att. .bvar och en, med hvilken man enskilt sarmspråkar angående judemancipationen, medger dess rättvisa och för sin del icke har något deremot; men besynnerligt nog är äfven det ett faktum, att då i vårt kära Syerge flere af dessa personer komma tillsammans, särdeles om de utgöra någon slags myndighet, de nu draga på sxlarna, hafva åtskilliga omf och men alt anföra, och slutligen stanna vid det gamla. De liksom rädas för hvarann att de måhända skola stöta på en motsatt opinion hos medbrodren — att de af denne skola få höra utropet: kors hvad bror är liberal mot judarnal något som skulle ljuda likt en förebråelse i hans öron. Det bevisar ock helt tydligt att den sociala striden mot judarne endast grundar sig på lös fördom eller stundom kortsynt egennytta. Man ser också personer, hvilka i sitt inre känna menskligt och sannt religiöst, men som äro för svaga att uppträda mot de varande missförhållanderna, vid hvilka de vänjt sig och under hvilka de blifvit uppfödda. Och i sanning, är det annat än en onaturlig fördom att antaga, att en viss del af menniskoslägtet är ovärdig de öfrigas förmåner; att dessa menniskor ej kunna, ej böra bekläda de embeten och tillgodonjuta de sociala utmärkelser, som kunna tillfalla de öfriga! Hvad hafva då dessa förskjutna gemensamt, som förorsakar denna förkastelsedom? — Sin religion och sitt förtryck. Men denna religion innebär ju ickeisina läror något rättsvidrigt eller samhällsvådligt? Eller har man icke längesedan insett och medgifvit, att man ingalunda har något att frukta i detta afseende af en religion, som, likt den mosaiska, lärer, att judens, liksom hvarie annan menniskas, fädernesland är det land, der vi äro födda, eller der vi åtnjuta skydd och b-rgerliga rättighe ter, — och som bjuder att hvarje menniska är vår nästa, vår broder, ty Gud är allas vår skapare och fader ).. Men också börjar man å båda sidor allt lifligare erkänna att de kristna och mosaiska trosbekännelserna äro byggda på samma moraliska grund samt hafva samma syfte i menniskornas förädling och deras förberedande för det eviga Hfvet, och må derföre de olika religionernas bekännare räcka hvarandra handen för att gemensamt befordra och uppfylla mensklighetens stora ändamål, som ej vinnes då vi utesluta den ena för den andra, utan snarare då vi i endrägt arbeta och understödja hyarandra att närma oss vår fällkomning. Och detta förtryck, som hos juden alstrat den ängsliga sammanslutningen trosbröderna emellan, denna lystnad efter guldet, som man så ofta förebrått honom, utan att besinna att detta är det enda medel genom hvilket den från samhällets förmåner utstötte kan förvärfva sig anseende och makt — detta förtryck måste ju försvinna, innan dess följder skola kunna upphöra: låtom oss upphäfva orsaken,och verkan skall äfven falla bort! -Låtom oss taga föredöme äfven häruti af de länder, hvilkas fria konstitutioner så ofta framhållas såsom mönster för våra egna sträfvanden på den konstitutionella banan, och då vi uppmana våra riksdagsmannaelektorer att, liksom. det frisinnade Albion, med lugn och sans endast välja män, hvilka ifra för framåtskridandet och upplysningen, låsom oss då icke heller glömma att just der har man i dessa dagar sökt gifva en dödsstöt åt gamla föråldrade lagar i det man till parlamentet kallat fuden. Och må våra snart sammanträdande ständer genomläsa förhandlingarna vid den preussiska landtdagen; de skola finna att äfven i Tyskland, sem ansetts för fördomarnas hemland, dock vaknat, hos kärnan af folket, en känsla för frihet och rätt, hvilken kanske saknas hos oss. Det miste vara kränkande att se huru män, om ock med de herrligaste själsgåfvor, med den uppriktigaste vilja och fullkomligaste förmåga att verka, ej kunna finna någon för sig sjelfva, sitt fosterland ) Se Lärobok i Israelitiska religionen af d:r Wolff, Stockholm 4847, pag. 58 och 64. — RAR RR