Aftonbladet – 6 september 1847, sida 3

jag kommer mycket väl ihåg, att alla menniskor, som voro på sjön, drunknade den der natten — utom ni och barnet. Min vän lilla! ni. är alldeles som ni vore från era sinnen. .. Jag var från mina sinnon, då jag åtog mig att vårda er.. Mamma! ropade Winifred hastigt. Det tjenar till ingentings, sade Thames lugat, men med en blick, som kom bloden att stelna i den lilla flickans hjerta; mitt. beslut är i alla fall taget. Ni tycks ha glömt bort, min söta vän, att herr Kneebone kommer hit i afton, fördristade sig Wood att yltra. Herre min Gud, det är sannt!, utropade den älskvärda makan. Men ni retar mig ständigt. Kom in i samtalsrummet, Winifred, och torka era ögon genast; annars skickar jag er till er sängkammare. Herr Wood, jag önskar att ni må ta era bästa kläder på er, och komma in till oss så fort ni kan hinna. Thames, ni behöfver inte klä om er, efter ni har skadat er arm. Herr Kneebone skall ursäkta er... Gud trösta mig! Det der är hans knackning. Och jag är så grufligt upprörd. Hastigt fattade hon sin solfjäder, kastade en blick i spegeln, jemkade sin slöja, tog en ljuf, leende min på sig, och skyndade in i nästa rum, dit hon följdes af sin dotter och Thames Darrell. TREDJE KAPITLET. JAKOBITEN. Herr William Kneebone var en klädeshandlare, som hade ,kredit och anseende,, och hvars bod låg midt emot St. Clemens kyrka på Strandgatan, med en engel på skylten (ty ingen bod var den tiden utan skylt). Han var född i Manchester, och hans far, Kenelm Kneebone, hade varit en ifrig katholik och tjent som underofficer vid ett dragonregemente. I sådan egenskap hade han fäktat för Jakob den Andre i slaget vid Boyne, der han mistat begge benen och lifvet, utan att lemna sin son i arf något annat än sina lagrar och sin trohet mot Stuartska huset.